1 Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig.
2 Jag for dit efter att ha haft en uppenbarelse. Där lade jag fram — enskilt, inför de ansedda — det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves.
3 Och det blev inte ens nödvändigt att omskära Titus, som jag hade med mig och som är grek.
4 Det ville annars de falska bröder som nästlat sig in för att spionera på den frihet vi äger genom Kristus Jesus, så att de skulle kunna göra oss till slavar.
5 Men inte ett ögonblick gav vi efter för dem och underordnade oss, för evangeliets sanning måste bevaras åt er.
6 Och de som ansågs vara något — vad de en gång varit frågar jag inte efter, Gud tar inte hänsyn till person — inte heller dessa ansedda ville ålägga mig något mera.
7 Tvärtom. De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna —
8 han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna.
9 Och när de förstod vilken nåd jag hade fått — det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna — räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna.
10 Dock skulle vi tänka på deras fattiga, och det har jag verkligen lagt mig vinn om.
11 Men när Kefas kom till Antiochia vände jag mig öppet mot honom. Han hade ju dömt sig själv.
12 Ty innan det kom några från Jakob brukade han äta tillsammans med hedningarna, men när de hade kommit ville han inte vara med längre utan drog sig undan av fruktan för dem som höll fast vid omskärelsen.
13 Samma hyckleri gjorde sig också de andra judarna skyldiga till, så att till och med Barnabas drogs med.
14 Men när jag såg att de avvek från sanningen i evangeliet sade jag till Kefas i allas närvaro: »Om du som är jude kan leva på hedningarnas vis i stället för på judarnas, varför vill du då tvinga hedningarna att göra sig till judar?«
15 Vi är visserligen judar till födseln, inte hedningar och syndare.
16 Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig.
17 Men om vi under vår strävan att bli rättfärdiga genom Kristus skulle uppfattas som syndare, vi också, står då Kristus i syndens tjänst? Naturligtvis inte.
18 Bara om jag åter bygger upp detta som jag har rivit ner gör jag mig till lagöverträdare.
19 Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus,
20 men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig.
21 Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö.