1 Men om afgudaoffer vete vi; ty vi hafve alle förstånd. Förståndet uppblås; men kärleken förbättrar.
2 Om någor låter sig tycka, att han vet något; han vet ännu intet, huru honom bör veta.
3 Men den som älskar Gud, han är känd af honom.
4 Så vete vi nu om den mat, som offras afgudar; att afguden är intet i verldene, och att ingen Gud är, utan en.
5 Och ändock någre äro, som kallas gudar, hvad det är i himmelen, eller på jordene; såsom månge gudar, och månge herrar äro;
6 Så hafve vi dock allenast en Gud, Fadren; af hvilkom all ting äro, och vi uti honom; och en Herra, Jesum Christum, genom hvilken all ting äro, och vi genom honom.
7 Men hvar man hafver icke förståndet; ty somlige göra sig ännu samvet om afgudarna, ätande det för afgudaoffer; och efter deras samvet är svagt, varder det dermed befläckadt.
8 Men maten främjar oss intet för Gudi; äte vi, så varde vi intet bättre dermed; äte vi icke, så varde vi ock icke dess sämre.
9 Ser till likväl, att denna edor frihet icke kommer dem till förargelse, som svage äro.
10 Ty om någor får se dig, du som förståndet hafver, sitta och äta i afgudahus, varder då icke hans samvet, som svag är, draget dermed till att äta afgudaoffer?
11 Och så varder den svage brodren öfver ditt förstånd förtappad, den Christus hafver lidit döden före.
12 När I således synden på bröderna, och sargen deras svaga samvet, då synden I på Christum.
13 Derföre, om maten förargar min broder, ville jag aldrig äta kött till evig tid; på det jag icke skall vara minom broder till förargelse.