20-21 Allt skapat har ju kommit vid sidan av Guds plan, inte för att de själva ville det, utan därför att Gud dömde skapelsen till att dö. Men han gav oss ett hopp om att skapelsen en dag ska befrias från sitt kretslopp av ständigt nedbrytande. Ja, en dag ska allt skapat få del av den härliga frihet som Guds barn får njuta av.
22 Vi vet att hela skapelsen ropar som en kvinna när hon ska föda barn.
23 Och till och med vi, som har fått Guds Ande som en försmak av härligheten, ropar i vårt inre. Vi väntar på att Gud för alltid ska göra oss till sina barn och befria våra kroppar helt och hållet.
24 Vi är räddade redan nu, men har samtidigt ett hopp om fullständig frihet. Om vi redan var fullständigt fria behövde vi ju inte se fram emot det, för vem hoppas på något som redan har hänt?
25 Men genom att vänta på att detta hopp en dag ska uppfyllas, lär vi oss att vara uthålliga.
26 Dessutom hjälper Guds Ande oss i vår svaghet. Vi vet ju inte ens vad vi ska be om, men hans Ande ropar en ordlös bön till Gud från vårt inre.
27 Och Gud, som känner allas hjärtan, vet vad Anden menar, för när Guds Ande ber för dem som tillhör Gud, ber han alltid så som Gud vill.