1 Joram, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Juda kung Joshafats artonde regeringsår och regerade i tolv år.
2 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon men inte som hans far och mor, för han skaffade bort den baalsstod som hans far hade låtit göra.
3 Men han höll fast vid de synder som Jerobeam, Nebats son, hade förlett Israel med. Från dessa avstod han inte.
4 Mesha, kungen i Moab som hade stora fårhjordar, hade betalat i skatt till Israels kung 100 000 lamm och ull av 100 000 baggar.
5 Men när Ahab var död gjorde Moabs kung uppror mot Israels kung.
6 Då drog kung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel.
7 Sedan sände han bud till kung Joshafat i Juda och lät säga: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig. Vill du gå med mig för att strida mot Moab?” Han svarade: ”Ja, jag går med – jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!”
8 Han frågade: ”Vilken väg ska vi dra ut?” Han svarade: ”Vägen genom Edoms öken.”
9 Så drog de ut, Israels kung, Judas kung och Edoms kung. Men när de vandrat omkring i sju dagar fanns det inte längre något vatten, varken för hären eller för djuren som de förde med sig.
10 Då sade Israels kung: ”Så olyckligt att Herren skulle kalla samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!”
11 Men Joshafat sade: ”Finns det ingen Herrens profet här, så att vi kan fråga Herren genom honom?” Då svarade en av de tjänare som Israels kung hade med sig: ”Elisha, Shafats son, finns här, han som brukade hälla vatten över Elias händer.”
12 Joshafat sade: ”Hos honom är Herrens ord.” Israels kung och Joshafat och Edoms kung gick då ner till honom.
13 Men Elisha sade till Israels kung: ”Vad har jag med dig att göra? Gå du till din fars profeter och din mors profeter.” Israels kung svarade honom: ”Nej, Herren har kallat samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!”
14 Då sade Elisha: ”Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar: Om det inte vore för kung Joshafat av Juda så skulle jag inte bry mig om dig eller ens se åt dig.
15 Men hämta nu hit åt mig en man som spelar harpa.” Och när harpspelaren spelade kom Herrens hand över honom.
16 Han sade: ”Så säger Herren: Gräv grop vid grop i denna dal,
17 för så säger Herren: Ni ska inte märka någon vind eller se något regn, men ändå ska dalen bli full med vatten så att både ni själva, er boskap och era andra djur får att dricka.
18 Men Herren anser inte detta vara nog, utan han ska också ge Moab i er hand.
19 Ni ska inta alla befästa städer och alla andra viktiga städer. Ni ska hugga ner alla goda träd och alla vattenkällor ska ni täppa igen. Och all bördig åkermark ska ni fördärva med stenar.”
20 Och se, på morgonen, vid den tid då matoffret frambärs, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten.
21 Hela Moab hade hört att kungarna hade dragit upp för att strida mot dem. Och alla som var i vapenför ålder eller däröver hade kallats samman och stod vid gränsen.
22 När de steg upp tidigt på morgonen och solen lyste på vattnet, såg det ut för moabiterna som om vattnet framför dem var rött som blod.
23 Då sade de: ”Det är blod! Kungarna har säkert kommit i strid och dödat varandra. Nu till plundring, Moab!”
24 Men när de kom till Israels läger bröt israeliterna fram och slog moabiterna, som flydde för dem. Och de drog in i landet och slog moabiterna.
25 De förstörde städerna och kastade var och en sin sten på all bördig åkermark tills den var övertäckt. De täppte till alla vattenkällor och fällde alla goda träd. Till slut återstod endast stenarna av Kir-Hareset. Slungkastarna omringade staden och besköt den.
26 När Moabs kung såg att han inte kunde stå emot i striden, tog han med sig sjuhundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms kung. Men de kunde inte.
27 Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom som brännoffer på muren. En stark vrede kom då över Israel, som bröt upp och lämnade honom i fred och vände tillbaka till sitt land igen.