29 Så kokade vi min son och åt upp honom. Nästa dag sade jag till henne: Ta nu hit din son, så äter vi honom. Men då gömde hon sin son.”
30 När kungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder där han gick på muren. Då såg folket att han hade säcktyg närmast kroppen.
31 Och han sade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om Elishas, Shafats sons, huvud får sitta kvar på honom i dag.”
32 Elisha satt i sitt hus och de äldste satt hos honom. Kungen sände en man framför sig, men innan sändebudet hann fram sade Elisha till de äldste: ”Ser ni hur den mördarsonen skickar hit en man för att ta mitt huvud? Men se till att ni stänger dörren och spärrar vägen för honom med den när sändebudet kommer. Nu hör jag också ljudet av hans herres steg efter honom.”
33 Medan han ännu talade med dem, kom sändebudet ner till honom och sade: ”Detta onda är från Herren. Varför skulle jag hoppas mer på Herren?”