27 Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom inte längre vara Herrens präst, för att Herrens ord som han hade talat över Elis hus i Shilo skulle fullbordas.
28 Ryktet nådde Joab. Han hade anslutit sig till Adonia, men inte till Absalom. Han flydde till Herrens tält och grep tag i hornen på altaret.
29 När kung Salomo fick höra att Joab hade flytt till Herrens tält och att han stod vid altaret, sände Salomo i väg Benaja, Jojadas son, och sade: ”Gå och hugg ner honom!”
30 När Benaja kom till Herrens tält, sade han till honom: ”Så säger kungen: Gå härifrån!” Men han svarade: ”Nej, jag vill dö här.” Benaja framförde det till kungen och sade: ”Så har Joab sagt och så har han svarat mig.”
31 Då sade kungen till honom: ”Gör som han har sagt, hugg ner honom och begrav honom, så att du befriar mig och min fars hus från skulden för det oskyldiga blod som Joab har spillt.
32 Herren ska låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud, därför att han högg ner två män som var rättfärdigare och bättre än han själv. Han dödade dem med svärd utan att min far David visste det, nämligen Israels befälhavare Abner, Ners son, och Juda befälhavare Amasa, Jeters son.
33 Ja, deras blod ska komma tillbaka över Joabs och hans efterkommandes huvuden för evigt. Men åt David och hans efterkommande, hans hus och hans tron ska Herren ge frid till evig tid.”