1 I tre år hade de ro, utan krig mellan Aram och Israel.
2 Men under det tredje året reste Joshafat, Juda kung, ner till Israels kung.
3 Och Israels kung sade till sina tjänare: ”Ni vet ju att Ramot i Gilead tillhör oss. Ändå sitter vi här lugnt och tar det inte från kungen av Aram.”
4 Han frågade Joshafat: ”Vill du dra ut med mig för att belägra Ramot i Gilead?” Joshafat svarade Israels kung: ”Jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!”
5 Men Joshafat sade till Israels kung: ”Fråga först Herren om det!”
6 Då samlade Israels kung profeterna, omkring fyrahundra män, och frågade dem: ”Ska jag dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Dra dit upp. Herren ska ge det i kungens hand.”
7 Men Joshafat sade: ”Finns det inte någon Herrens profet här längre, så att vi kan fråga genom honom?”
8 Israels kung svarade Joshafat: ”Här finns fortfarande en man, Mika, Jimlas son. Genom honom kan vi fråga Herren. Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan bara olycka.” Joshafat sade: ”Kungen ska inte säga så.”
9 Då kallade Israels kung till sig en hovman och sade: ”Hämta genast hit Mika, Jimlas son.”
10 Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt nu var och en på sin tron på en tröskplats vid ingången till Samarias port klädda i sina skrudar, medan alla profeterna profeterade inför dem.
11 Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och sade: ”Så säger Herren: Med dessa ska du stånga arameerna så att de förgörs!”
12 Alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: ”Dra upp mot Ramot i Gilead, så ska du ha framgång. Herren ska ge det i kungens hand.”
13 Budbäraren som hade gått för att hämta Mika sade till honom: ”Hör på! Profeterna lovar med en mun lycka åt kungen. Låt det du säger stämma överens med vad de har sagt och lova också du lycka.”
14 Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, det Herren talar till mig ska jag säga honom.”
15 När han kom till kungen, frågade kungen honom: ”Mika, ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller ska vi låta bli?” Han svarade honom: ”Dra dit upp, så ska du ha framgång. Herren ska ge det i kungens hand.”
16 Men kungen sade till honom: ”Hur många gånger ska jag behöva ta ed av dig att du bara ska tala sanning till mig i Herrens namn?”
17 Då sade han: ”Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sade: De har ingen herre. Låt dem vända tillbaka hem i frid, var och en till sitt.”
18 Då sade Israels kung till Joshafat: ”Sade jag inte till dig att han aldrig profeterar lycka åt mig, utan bara olycka?”
19 Mika sade: ”Hör alltså Herrens ord: Jag såg Herren sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod hos honom på hans högra sida och på hans vänstra.
20 Och Herren sade: Vem vill locka Ahab att dra upp mot Ramot i Gilead, så att han stupar där? Den ene sade si och den andre så.
21 Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag ska locka honom till det. Herren frågade honom: Hur då?
22 Han svarade: Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun. Då sade Herren: Försök locka honom till det, och du kommer också att lyckas. Gå ut och gör så!
23 Och nu har Herren lagt en lögnens ande i alla dessa dina profeters mun, och Herren har beslutat att olycka ska drabba dig.”
24 Då gick Sidkia, Kenaanas son fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: ”På vilken väg har då Herrens Ande gått bort från mig för att tala till dig?”
25 Mika svarade: ”Du ska få se det den dag när du måste springa från rum till rum för att gömma dig.”
26 Men Israels kung sade: ”Ta Mika och för honom tillbaka till Amon, stadens överste, och till kungasonen Joash
27 och säg: Så säger kungen: Sätt honom i fängelse och låt honom leva på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.”
28 Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka har Herren inte talat genom mig.” Och han tillade: ”Hör detta, alla ni folk!”
29 Så drog Israels kung och Juda kung Joshafat upp mot Ramot i Gilead.
30 Och Israels kung sade till Joshafat: ”Jag ska dra ut i striden förklädd, men klä dig du i dina egna kläder.” Så förklädde sig Israels kung, när han drog ut i striden.
31 Men Arams kung hade gett en befallning åt de trettiotvå befälhavarna över vagnarna och sagt: ”Ni ska inte ge er i strid med någon, vare sig liten eller stor, utan bara med Israels kung.”
32 När befälen över vagnarna fick se Joshafat, tänkte de: ”Det där är säkert Israels kung”, och vände sig därför till anfall mot honom. Då gav Joshafat upp ett rop.
33 Så snart befälen över vagnarna märkte att det inte var Israels kung, vände de om och lät honom vara.
34 Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sade kungen till föraren av vagnen: ”Vänd vagnen och för mig ut ur hären, för jag är sårad.”
35 Striden blev den dagen allt häftigare, och kungen stod upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men på kvällen gav han upp andan. Blodet från såret hade runnit ner i vagnen.
36 Vid solnedgången gick ett rop genom hären: ”Var och en till sin stad igen! Var och en till sitt land igen!”
37 Så dog kungen och fördes till Samaria, och man begravde honom där.
38 När man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna hans blod och de prostituerade badade i det – precis som Herren hade sagt.
39 Vad som mer finns att säga om Ahab och allt som han gjorde, om elfenbenshuset som han byggde och om alla de städer han byggde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
40 Ahab gick till vila hos sina fäder, och hans son Ahasja blev kung efter honom.
41 Joshafat, Asas son, blev kung över Juda i Ahabs, Israels kungs, fjärde regeringsår.
42 Trettiofem år gammal var Joshafat när han blev kung, och han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuba och var dotter till Shilhi.
43 Han vandrade i allt på sin far Asas väg och vek inte av från den. Han gjorde nämligen det som var rätt i Herrens ögon.
44 Men offerhöjderna avskaffades inte, utan folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna.
45 Och Joshafat höll fred med Israels kung.
46 Vad som mer finns att säga om Joshafat, om de mäktiga gärningar han utförde och om hans krig, det är skrivet i Juda kungars krönika.
47 Han utrotade också ur landet den manliga tempelprostitution som fanns kvar sedan hans far Asas tid.
48 I Edom fanns då ingen kung, utan en ståthållare regerade där.
49 Joshafat hade låtit bygga Tarshishskepp som skulle gå till Ofir för att hämta guld. Men de kom aldrig i väg, för de led skeppsbrott vid Esjon-Geber.
50 Då sade Ahasja, Ahabs son, till Joshafat: ”Låt mitt folk resa med ditt folk på skeppen.” Men Joshafat ville inte.
51 Joshafat gick till vila hos sina fäder och blev begravd hos sina fäder i sin fader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.
52 Ahasja, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Juda kung Joshafats sjuttonde regeringsår, och han regerade över Israel i två år.
53 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och vandrade på sin fars och sin mors väg och på Nebats son Jerobeams väg, han som fick Israel att synda.
54 Och Ahasja tjänade Baal och tillbad honom och väckte Herrens, Israels Guds, vrede precis som hans far hade gjort.