1 Därefter samlade Salomo Israels äldste och stammarnas alla huvudmän, Israels barns alla familjeöverhuvuden, till sig i Jerusalem för att hämta upp Herrens förbundsark från Davids stad, alltså Sion.
2 Så samlades alla Israels män hos kung Salomo under högtiden i månaden Etanim, som är den sjunde månaden.
3 När Israels alla äldste hade kommit lyfte prästerna upp arken.
4 De bar upp Herrens ark och uppenbarelsetältet tillsammans med alla heliga föremål som fanns i tältet. Prästerna och leviterna hämtade dem dit.
5 Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela församling som hade samlats hos honom. Man offrade får och oxar i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas.
6 Prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar.
7 Keruberna bredde ut sina vingar över platsen där arken stod så att arken och dess stänger upptill täcktes av keruberna.
8 Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från helgedomen framför koret, men de var inte synliga längre ut. De har blivit kvar där ända till denna dag.
9 I arken fanns inget annat än de två stentavlor som Mose hade lagt ner i den vid Horeb, när Herren slöt förbund med Israels barn sedan de dragit ut ur Egyptens land.
10 Men när prästerna gick ut ur helgedomen, uppfylldes Herrens hus av molnet
11 så att prästerna inte kunde stå och göra tjänst på grund av molnet, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus.
12 Då sade Salomo: ”Herren har sagtatt han vill bo i dunklet.
13 Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig,en plats där du kan bo till evig tid.”
14 Sedan vände sig kungen om och välsignade Israels hela församling medan allt folket stod.
15 Han sade: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David, när han sade:
16 Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att bygga ett hus där mitt namn skulle vara. Men David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel.
17 Min far David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn.
18 Men Herren sade till min far David: Du har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, och du gör rätt i att ha det i sinnet.
19 Men det är inte du som ska bygga huset, utan din son som ska utgå från dig. Han ska bygga huset åt mitt namn.
20 Och Herren har hållit det löfte han gav, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron så som Herren lovade, och jag har byggt huset åt Herrens, Israels Guds, namn.
21 Där har jag inrett ett rum för arken, och i den förvaras det förbund som Herren slöt med våra fäder när han förde dem ut ur Egyptens land.”
22 Därefter trädde Salomo fram för Herrens altare inför hela Israels församling. Han räckte ut sina händer mot himlen
23 och sade: ”Herre, Israels Gud, det finns ingen Gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden, du som håller förbundet och bevarar nåd mot dina tjänare när de vandrar inför dig av hela sitt hjärta.
24 Du har hållit vad du lovade din tjänare, min far David. Vad du lovade med din mun fullbordade du med din hand, så som nu har skett.
25 Håll nu, Herre, Israels Gud, vad du lovade din tjänare, min far David, när du sade till honom: Det ska aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar inför mig så som du har vandrat inför mig.
26 Och förverkliga nu, Israels Gud, det ord som du har talat till din tjänare, min far David.
27 Men kan verkligen Gud bo på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då det hus som jag har byggt!
28 Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare i dag sänder upp till dig.
29 Låt dina ögon natt och dag vara öppna mot detta hus, mot den plats om vilken du har sagt: ”Mitt namn ska vara där”, så att du hör den bön som din tjänare ber när han vänder sig mot denna plats.
30 Ja, hör din tjänares och ditt folk Israels bön när de vänder sig mot denna plats. Hör den på platsen där du bor, i himlen. Och när du hör, må du förlåta.
31 Om någon syndar mot sin nästa och man ger honom en ed att svära, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus,
32 hör det då i himlen och utför ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Förklara den skyldige skyldig och låt hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låt honom få efter sin rättfärdighet.
33 Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende för att de har syndat mot dig, men de vänder om till dig och prisar ditt namn och ber och ropar till dig om nåd i detta hus,
34 hör det då i himlen och förlåt ditt folk Israels synd och låt dem komma tillbaka till det land som du har gett deras fäder.
35 Om himlen stängs och regnet uteblir för att de har syndat mot dig, men de ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och vänder om från sin synd eftersom du har ödmjukat dem,
36 hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Låt det också regna över ditt land som du har gett ditt folk till arvedel.
37 Om det blir svält i landet, om det blir pest, om det blir sot eller rost, om det kommer gräshoppor eller gräsmaskar, om fienden tränger in i deras land och belägrar deras städer eller någon annan plåga eller sjukdom drabbar,
38 om då någon människa eller hela ditt folk Israel ber och ropar till dig när de var och en känner plågan i sitt hjärta och räcker ut sina händer mot detta hus,
39 hör det då i himlen där du bor och förlåt och utför ditt verk. Ge var och en efter hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. För bara du känner alla människors hjärtan.
40 Så ska de frukta dig så länge de lever i det land som du har gett våra fäder.
41 Även om en främling som inte tillhör ditt folk Israel kommer från något land långt borta, för ditt namns skull
42 – för också där ska man höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm – ja, om han kommer och ber vänd mot detta hus,
43 hör det då i himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och vörda dig så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.
44 Om ditt folk drar ut till strid mot sin fiende på den väg du sänder dem och de ber till Herren, vända mot den stad som du utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn,
45 hör då i himlen deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
46 Om de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld och man tillfångatar dem och för bort dem till fiendens land, långt bort eller nära,
47 men de då kommer till besinning i det land där de är fångna och vänder om och ropar till dig om nåd i det land där de hålls fångna och säger: Vi har syndat och gjort fel, vi har varit ogudaktiga –
48 om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i sina fienders land dit de förts i fångenskap och ber till dig, vända mot sitt land som du har gett deras fäder och den stad som du utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn,
49 hör då i himlen där du bor deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt.
50 Förlåt ditt folk vad de har syndat mot dig, och förlåt alla brott de begått mot dig och låt dem finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna så att dessa förbarmar sig över dem.
51 De är ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur smältugnen Egypten.
52 Låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och ditt folk Israels rop om nåd, så att du hör dem så ofta de ropar till dig.
53 För du har själv avskilt dem till din arvedel bland alla folk på jorden, så som du talade genom din tjänare Mose när du förde våra fäder ut ur Egypten, Herre Gud.”
54 När Salomo hade slutat be och åkalla Herren med dessa ord, reste han sig från Herrens altare där han legat på knä med händerna lyfta mot himlen.
55 Han steg fram och välsignade Israels hela församling med hög röst. Han sade:
56 ”Välsignad är Herren som har gett sitt folk Israel ro, precis som han har sagt! Ingenting har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tjänare Mose.
57 Må då Herren vår Gud vara med oss, så som han har varit med våra fäder. Må han inte överge oss eller lämna oss
58 utan vända våra hjärtan till sig, så att vi alltid går på hans vägar och håller fast vid de bud och stadgar och föreskrifter som han gett våra fäder.
59 Må dessa mina ord som jag har bett inför Herren vara nära Herren vår Gud, dag och natt, så att han dag efter dag skaffar rätt åt sin tjänare och rätt åt sitt folk Israel,
60 för att jordens alla folk ska veta att Herren är Gud och ingen annan.
61 Låt era hjärtan vara hängivna Herren vår Gud, så att ni alltid lever efter hans stadgar och håller hans bud, så som ni nu gör.”
62 Kungen och hela Israel offrade slaktoffer inför Herrens ansikte.
63 Till det gemenskapsoffer som Salomo offrade åt Herren tog han 22 000 tjurar och 120 000 av småboskapen. Så invigdes Herrens hus av kungen och alla Israels barn.
64 Samma dag helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Herrens hus. Där offrade han brännoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret. Kopparaltaret som stod inför Herrens ansikte var nämligen för litet för att brännoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret skulle kunna rymmas där.
65 Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden och med honom hela Israel. Det var en stor församling, ända från stället där vägen går mot Hamat och fram till Egyptens bäckravin, som var inför Herren vår Guds ansikte i sju dagar och sju dagar till, tillsammans fjorton dagar.
66 På åttonde dagen lät han folket gå, och de välsignade kungen. Sedan gick de hem, fyllda av glädje i sina hjärtan över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel.