1 Mose svarade: "Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord utan säger: Herren har inte uppenbarat sig för dig?"
2 Då sade Herren till honom: "Vad är det du har i handen?"
3 Han svarade: "En stav." Han sade: "Kasta den på marken!" När han då kastade den på marken förvandlades den till en orm, och Mose flydde för den.
4 Men Herren sade till Mose: "Räck ut handen och tag den i stjärten." Då räckte han ut handen och grep ormen, och den förvandlades åter till en stav i hans hand.
5 Herren sade: "Genom detta skall de tro att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig."
6 Herren sade ytterligare till honom: "Stick in handen i barmen!" Han gjorde så, och när han drog ut handen, se, då var den vit som snö av spetälska.
7 Sedan sade Gud: "Stick tillbaka handen i barmen!" Mose gjorde så, och när han drog ut den igen, se, då var den på nytt som hans övriga kropp.
8 Och Herren sade: "Om de inte tror dig eller ger akt på det första tecknet, så måste de tro på det andra tecknet.
9 Men om de inte ens tror på dessa två tecken eller lyssnar till dina ord, tag då av Nilens vatten och häll ut det på torra marken. Vattnet som du tagit ur floden skall då förvandlas till blod på torra marken."
10 Då sade Mose till Herren: "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga."
11 Herren sade till honom: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren?
12 Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga."
13 Men Mose sade: "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill."
14 Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: "Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och se, han är på väg för att möta dig, och när han får se dig skall han känna glädje i sitt hjärta.
15 Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag skall vara med din mun och hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra.
16 Han skall tala i ditt ställe till folket. Han skall vara som en mun för dig, och du skall vara som Gud för honom.
17 Du skall ta den här staven i handen, och med den skall du göra dina tecken."
18 Mose återvände till sin svärfar Jetro och sade till honom: "Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten för att se om de lever än." Jetro sade till Mose: "Gå i frid!"
19 Och när Mose var i Midjan sade Herren till honom: "Vänd åter till Egypten, ty alla de män som stod efter ditt liv är döda."
20 Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och vände tillbaka till Egyptens land. Och Mose tog Guds stav i handen.
21 Herren sade till Mose: "När du vänder åter till Egypten, se då till att du inför farao gör alla de under som jag har givit dig makt att utföra. Men jag skall göra honom hård till sinnes så att han inte släpper folket.
22 Du skall säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son,
23 och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son."
24 Under resan hände det på ett viloställe att Herren kom emot Mose och ville döda honom.
25 Då tog Sippora en vass flintsten och skar bort sin sons förhud, vidrörde Moses fötter med den och sade: "Du är en blodsbrudgum för mig."
26 Och Herren lät honom vara. Det var med tanke på omskärelsen som hon sade "blodsbrudgum".
27 Och Herren sade till Aron: "Gå och möt Mose ute i öknen!" Han gav sig i väg och mötte Mose på Guds berg, och han kysste honom.
28 Och Mose berättade för Aron allt som Herren hade talat när han sände honom, och om alla de tecken som han hade befallt honom att göra.
29 Sedan gick Mose och Aron och kallade samman alla de äldste av Israels barn.
30 Och Aron talade om allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folkets ögon.
31 Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad.