1 Herren sade till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig!
2 Ty om du vägrar släppa dem och fortfarande håller dem kvar,
3 se, då skall Herrens hand komma med en mycket svår pest över din boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, nötboskap och får.
4 Men Herren skall göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn skall dö."
5 Herren bestämde en tid och sade: "I morgon skall Herren göra detta i landet."
6 Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur.
7 När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev tillslutet och han släppte inte folket.
8 Herren sade till Mose och Aron: "Fyll era händer med sot ur smältugnen, och Mose skall kasta upp det mot himlen inför faraos ögon.
9 Av sotet skall det bli ett damm över hela Egyptens land och genom det skall bölder uppstå som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten."
10 Då tog de sot ur smältugnen och trädde fram inför farao, och Mose kastade upp sotet mot himlen. Genom sotet uppstod bölder som slog ut med blåsor på människor och boskap.
11 Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, ty det var bölder på dem och på alla egyptier.
12 Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles så som Herren hade sagt till Mose.
13 Därefter sade Herren till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig.
14 Annars skall jag denna gång sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, för att du skall förstå att ingen är som jag på hela jorden.
15 Ty nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden.
16 Men just därför skonade jag dig, att jag skulle visa dig min kraft och för att mitt namn skulle förkunnas på hela jorden.
17 Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem,
18 se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket tungt hagel komma, sådant att något liknande inte har förekommit i Egypten från den dag det grundades ända tills nu.
19 Sänd därför ut folk och för din boskap i säkerhet och allt annat som du har ute på marken. Ty alla människor och all boskap, som finns ute på marken och inte har kommit under tak, skall träffas av haglet och dödas."
20 Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen,
21 men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken.
22 Herren sade till Mose: "Lyft upp din hand mot himlen, så skall det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och all växtlighet på marken i Egyptens land."
23 Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla, och eld for ner mot jorden. Så lät Herren hagel komma över Egyptens land.
24 Och det haglade och eld for fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att något liknande inte hade förekommit i hela Egyptens land från den tid då det blev befolkat.
25 I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner all växtlighet på marken och bröt sönder alla träd på marken.
26 Endast i landet Gosen, där Israels barn bodde, haglade det inte.
27 Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: "Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig och jag och mitt folk har gjort orätt.
28 Be till Herren, för hans dunder och hagel har varat länge nog. Så skall jag släppa er och ni skall inte behöva bli kvar längre."
29 Mose svarade honom: "När jag kommer ut ur staden skall jag sträcka mina händer mot Herren. Då skall dundret upphöra och inget hagel komma mer, för att du skall inse att landet tillhör Herren.
30 Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud."
31 - Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp.
32 Men vetet och spälten slogs inte ner, eftersom de mognar senare. -
33 Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet och regnet strömmade inte längre ner på jorden.
34 Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade upphört, framhärdade han i sin synd och stängde till sitt hjärta, både han och hans tjänare.
35 Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, alldeles som Herren hade sagt genom Mose.