7 Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt. Nu grät Hanna och ville inte äta något.
8 Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?"
9 Sedan de hade ätit och druckit i Silo, reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren.
10 Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt.
11 Hon gav ett löfte och sade: " Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud."
12 När hon länge bad inför Herren, gav Eli akt på hennes mun.
13 Hanna talade i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var drucken.