2 Kvinnorna som var därinne, både små och stora, hade de fört bort som fångar, men de hade inte dödat någon. De hade sedan givit sig av.
3 När David med sina män kom till staden och fick se att den var uppbränd i eld och att deras hustrur tillsammans med deras söner och döttrar var bortförda som fångar,
4 brast han och hans män ut i gråt, och de grät till dess de inte orkade gråta mer.
5 Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals änka, hade också tagits tillfånga.
6 David kom i stor fara, ty folket hotade att stena honom. Så förbittrade var de alla, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade styrka hos Herren, sin Gud.
7 David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: "Bär hit efoden till mig." Då bar Ebjatar fram efoden till David.
8 David frågade Herren: "Skall jag jaga ifatt denna rövarskara? Kan jag hinna upp den?" Herren svarade honom: "Jaga ifatt den, ty du skall hinna upp den och befria alla."