1 Jag sade i mitt hjärta: "Nåväl, jag vill låta dig pröva glädjen. Gör dig nu goda dagar." Men se, också detta var förgängligt.
2 Jag sade om skrattet: "Det är dårskap",och om glädjen: "Vad tjänar den till?"
3 Jag tänkte att jag skulle stärka min kropp med vin, medan jag gav akt på vishet, och hålla mig till dårskap, till dess att jag såg vad som var bäst för människors barn att göra under himlen de dagar de lever.
4 Jag uträttade stora ting: Jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig.
5 Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd.
6 Jag anlade vattendammar åt mig för att med dem vattna den skog av träd som växte upp.
7 Jag köpte slavar och slavinnor och hade tjänare som fötts i mitt hus. Jag ägde mer boskap, nötkreatur och får än någon före mig i Jerusalem.
8 Jag samlade också silver och guld och skatter från kungar och länder. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är mannens lust: en kvinna, ja, kvinnor.
9 Jag blev stor, ja, större än alla som före mig varit i Jerusalem. Min vishet förblev också hos mig.
10 Allt som mina ögon begärde gav jag dem och jag unnade mig all glädje. Ty mitt hjärta hade glädje av all min möda, och detta var lönen för all min möda.
11 Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag hade lagt ner, se, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns ingenting att vinna under solen.
12 Sedan vände jag mig för att se på visheten och oförnuftet och dårskapen. Ty vad kan den människa göra som kommer efter kungen? Bara det som man redan förut har gjort.
13 Jag insåg då att visheten har samma företräde framför dårskapen som ljuset framför mörkret:
14 Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker. Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda.
15 Då sade jag i mitt hjärta: Som det går dåren, så skall det gå mig. Vilken nytta har jag då haft av all min vishet? Jag sade i mitt hjärta: Också detta är förgängligt.
16 Ty varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar skall båda vara glömda. Hur dör den vise? Som dåren!
17 Jag hatade livet, ty ont tycktes mig det verk som görs under solen. Allt är ju förgängligt och ett jagande efter vind.
18 Jag hatade all min möda under solen. Åt den som kommer efter mig måste jag ju lämna vad jag gjort.
19 Och vem vet om han är en vis man eller en dåre. Ändå skall han få råda över allt det som jag med möda och vishet förvärvat under solen. Också detta är förgänglighet.
20 Jag började förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen.
21 Ty om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte haft någon möda med den. Också detta är förgängligt och ett stort elände.
22 Vad har då människan för all sin möda och sitt hjärtas önskan och allt sitt slit under solen?
23 Ty alla hennes dagar är fyllda av plågor och bekymmer. Inte ens natten ger hennes hjärta ro. Också detta är fåfänglighet.
24 Det finns inget bättre för en människa än att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag förstod att också detta kommer från Guds hand.
25 Ty vem kan äta och vem kan njuta oberoende av honom?
26 Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla in och lägga på hög för att det skall ges åt den som är god i Guds ögon. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.