21 Du litar förstås på stöd av Egypten, denna brutna stav som tränger in i handen och genomborrar den när man stöder sig på den. Sådan är farao, kungen av Egypten, för alla som hoppas på honom.
22 Men ni kanske svarar mig: Vi litar på Herren, vår Gud! — Var det inte hans offerplatser och altaren som Hiskia avskaffade när han befallde Juda och Jerusalem att tillbe vid altaret här i Jerusalem? —
23 Ingå nu ett vad med min herre, kungen av Assyrien: han ger dig 2 000 hästar om du kan skaffa ryttare till dem.
24 Hur skulle du kunna stå emot en enda av min herres obetydligaste tjänare? Och du sätter din lit till vagnar och hästar från Egypten!
25 Dessutom har jag inte kommit för att angripa och förhärja denna plats mot Herrens vilja: Herren har själv befallt mig att angripa detta land och förhärja det.«
26 Eljakim, Hilkias son, samt Shevna och Joach svarade då den assyriske stabschefen: »Tala till oss på arameiska, herre — vi förstår det språket — tala inte hebreiska med oss när folket på muren hör på.«
27 Stabschefen svarade dem: »Tror du det är till din herre och till dig som min herre har skickat mig med detta budskap? Nej, det är till dem som sitter här på muren och som kan bli tvungna att äta sin avföring och dricka sin urin — de lika väl som ni.«