1 Kungen lät kalla till sig alla de äldste i Juda och Jerusalem.
2 Han gick upp till Herrens hus, och alla män i Juda och alla invånare i Jerusalem följde honom, präster och profeter, ja, hela folket, unga som gamla, och han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som påträffats i Herrens hus.
3 Kungen ställde sig sedan vid pelaren och bekräftade inför Herren förbundet, enligt vilket de skulle hålla sig till Herren och följa hans bud och befallningar och stadgar med hela sitt hjärta och med hela sin själ och fullgöra bestämmelserna som fanns nedskrivna i boken. Och hela folket trädde in i förbundet.
4 Kungen befallde översteprästen Hilkia, prästerna närmast under honom och tröskelväktarna att de skulle från Herrens tempel skaffa undan alla föremål som tillverkats för Baal och Ashera och himlens hela härskara. Därefter brände han upp dem utanför Jerusalem, på avsatserna i Kidrondalen, och förde bort askan till Betel.
5 De avgudapräster som Judas kungar hade tillsatt för att tända offereld på offerplatserna i Judas städer och runt omkring Jerusalem körde han bort, likaså dem som tänt offereld åt Baal, åt solen och månen, åt stjärnbilderna och himlens hela härskara.
6 Asherapålen i Herrens hus tog han bort och förde den till Kidrondalen utanför Jerusalem; där brände han den och krossade den till stoft, som han sedan kastade ut på den allmänna begravningsplatsen.
7 Han rev ner kulttjänarnas byggnader, som fanns i Herrens hus och där kvinnorna vävde tyger åt Ashera.
8 Han lät hämta alla präster i Judas städer och skända offerplatserna där de hade tänt offereld, från Geva ända till Beer Sheva. Och han förstörde bockdemonernas offerplats, som låg framför stadskommendanten Josuas port, på vänster sida när man går in genom stadsporten.
9 Men de som hade varit präster vid offerplatserna fick inte stiga upp till Herrens altare i Jerusalem utan måste nöja sig med att äta osyrat bröd tillsammans med de andra prästerna.
10 Också Tofet i Ben-Hinnoms dal skändade han, för att man inte längre skulle kunna offra sina söner och döttrar på bålet åt Molok.
11 Han skaffade bort de hästar som Judas kungar hade ställt upp till solens ära. De stod vid ingången till Herrens hus, nära hovmannen Netan-Meleks kammare i tillbyggnaden. Solvagnarna brände kungen upp,
12 och vidare rev han de altaren som Judas kungar hade byggt och som stod uppe på taket intill Achas övre gemak och de altaren som Manasse hade rest på de båda förgårdarna till Herrens hus; han krossade dem på platsen och kastade gruset i Kidrondalen.
13 Öster om Jerusalem, söder om Fördärvets berg, skändade han de offerplatser som Israels kung Salomo hade låtit inrätta åt Astarte, Sidons vidrighet, åt Kemosh, moabiternas vidrighet, och åt Milkom, ammoniternas skändlige gud.
14 Stenstoderna krossade han, asherapålarna högg han ner och platsen där de stått fyllde han med människoben.
15 Också altaret i Betel, offerplatsen som Jerobeam, Nevats son, inrättade, han som förledde Israel till synd, också detta altare och denna offerplats förstörde Josia. Han brände offerplatsen och krossade allt till stoft. En asherapåle brände han upp.
16 Då han vände sig om och fick se gravarna där på berget lät han hämta benen därifrån och brände dem på altaret; så ohelgade han detta. Därmed uppfylldes de ord från Herren som gudsmannen hade uttalat den gången Jerobeam stod vid altaret under högtiden. Josia vände nu blicken åt ett annat håll och upptäckte graven där gudsmannen vilade, han som hade uttalat dessa ord.
17 Kungen frågade vad det var för en gravvård han såg, och männen från staden svarade: »Graven tillhör gudsmannen som kom från Juda och ropade mot altaret i Betel och förutsade detta som du nu har gjort.«
18 Då befallde kungen: »Lämna honom i fred; ingen får flytta hans ben.« Och så lät de dem ligga kvar tillsammans med benen efter profeten som kom från Samaria.
19 Josia utplånade också alla tempel som Israels kungar hade byggt på offerplatserna i Samariens städer och med vilka de hade väckt Herrens vrede. Han gjorde med dem på samma sätt som han gjort i Betel.
20 På altarna slaktade han alla präster som fanns vid offerplatserna där och brände dessutom människoben. Sedan återvände han till Jerusalem.
21 Kungen befallde hela folket: »Ni skall fira påsk till Herrens, er Guds, ära, så som det står skrivet i denna förbundsbok.«
22 Någon sådan påsk hade nämligen inte firats sedan den tid domarna styrde Israel, inte under Israels och Judas kungars tid;
23 först nu under kung Josias artonde regeringsår firades en sådan påsk till Herrens ära i Jerusalem.
24 Josia utrotade andeskådare och spåmän, husgudar, gudabilder och alla vidrigheter som fanns i Juda och Jerusalem och följde så lagens föreskrifter i boken som prästen Hilkia hade funnit i Herrens hus.
25 Det hade aldrig före honom funnits en sådan kung som han, ingen som så höll sig till Herren av hela sitt hjärta, med hela sin själ och med all sin kraft och helt rättade sig efter Moses lag. Och inte heller efter honom kom en kung som han.
26 Likväl stillade inte Herren sin stora vrede, som hade flammat upp mot Juda på grund av allt som Manasse hade gjort och som väckt hans harm.
27 Herren sade: »Också Juda skall jag fördriva ur min åsyn, liksom jag har fördrivit Israel. Jag skall förkasta den stad som jag utvalde, Jerusalem, och det hus om vilket jag sade: Där skall mitt namn vara.«
28 Josias historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar.
29 På hans tid tågade farao Neko, kungen av Egypten, mot den assyriske kungen och trängde fram mot Eufrat. Kung Josia drog ut för att möta honom, men när de stod öga mot öga vid Megiddo blev han dödad.
30 Hans män förde hans kropp i en vagn från Megiddo till Jerusalem och begravde honom på hans gravplats. Folket i landet smorde Josias son Joachas till kung efter honom.
31 Joachas var tjugotre år då han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal, Jeremias dotter, från Livna.
32 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, alldeles som hans fäder gjort.
33 Farao Neko lät fängsla honom i Rivla i Hamat och gjorde därmed slut på hans regering i Jerusalem. Han utkrävde av landet en skatt på 100 talenter silver och en talent guld.
34 Farao Neko insatte Josias son Eljakim som kung efter hans far och ändrade hans namn till Jojakim. Joachas fördes till Egypten och dog där.
35 Jojakim betalade silvret och guldet till farao. Men han måste förrätta en skattskrivning i landet för att få in den summa som farao begärde. Av varje skattpliktig medborgare utkrävde han sedan hans andel av det silver och guld som skulle betalas till farao Neko.
36 Jojakim var tjugofem år då han blev kung, och han regerade elva år i Jerusalem. Hans mor hette Sevudda, Pedajas dotter, från Ruma.
37 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, alldeles som hans fäder gjort.