13 Öster om Jerusalem, söder om Fördärvets berg, skändade han de offerplatser som Israels kung Salomo hade låtit inrätta åt Astarte, Sidons vidrighet, åt Kemosh, moabiternas vidrighet, och åt Milkom, ammoniternas skändlige gud.
14 Stenstoderna krossade han, asherapålarna högg han ner och platsen där de stått fyllde han med människoben.
15 Också altaret i Betel, offerplatsen som Jerobeam, Nevats son, inrättade, han som förledde Israel till synd, också detta altare och denna offerplats förstörde Josia. Han brände offerplatsen och krossade allt till stoft. En asherapåle brände han upp.
16 Då han vände sig om och fick se gravarna där på berget lät han hämta benen därifrån och brände dem på altaret; så ohelgade han detta. Därmed uppfylldes de ord från Herren som gudsmannen hade uttalat den gången Jerobeam stod vid altaret under högtiden. Josia vände nu blicken åt ett annat håll och upptäckte graven där gudsmannen vilade, han som hade uttalat dessa ord.
17 Kungen frågade vad det var för en gravvård han såg, och männen från staden svarade: »Graven tillhör gudsmannen som kom från Juda och ropade mot altaret i Betel och förutsade detta som du nu har gjort.«
18 Då befallde kungen: »Lämna honom i fred; ingen får flytta hans ben.« Och så lät de dem ligga kvar tillsammans med benen efter profeten som kom från Samaria.
19 Josia utplånade också alla tempel som Israels kungar hade byggt på offerplatserna i Samariens städer och med vilka de hade väckt Herrens vrede. Han gjorde med dem på samma sätt som han gjort i Betel.