2 Då sade kungens adjutant: »Om så Herren gjorde fönster på himlen skulle detta inte kunna hända!« — »Du skall få se det med egna ögon«, sade Elisha, »men du kommer aldrig att äta av det mjölet.«
3 Utanför stadsporten satt fyra spetälska och talade med varandra. »Varför skall vi sitta här och vänta på att dö?« sade de.
4 »Bestämmer vi oss för att gå in i staden kommer vi att dö; där härjar svälten. Stannar vi här dör vi då också. Vi kan lika gärna gå över till arameerna. Låter de oss leva så får vi leva, och dödar de oss så dör vi.«
5 I skymningen började de gå bort mot arameernas läger. Men när de var framme vid utkanten av lägret fanns det inte en människa där.
6 Herren hade låtit ett dån höras i arameernas läger, ett dån av vagnar och hästar, ett dån som från en stor här. Ryktet hade gått bland arameerna: »Israels kung har värvat hettiterkungarna och kungarna i Musri för att angripa oss.«
7 Och så hade de brutit upp i skymningen och flytt; tält, hästar och åsnor hade de låtit vara kvar. De hade lämnat lägret som det stod och flytt för livet.
8 När nu de fyra spetälska kom fram till utkanten av lägret gick de in i ett av tälten och åt och drack. De tog med sig silver och guld och kläder och gick bort och gömde det. Sedan kom de tillbaka och gick in i ett annat tält, tog vad där fanns och gömde bytet.