1 År 149 fick Judas män bud om att Antiochos Eupator ryckte fram mot Judeen med starka trupper.
2 Han hade med sig sin förmyndare och minister Lysias, och de åtföljdes av var sin grekisk här om 110 000 man infanteri, 5 300 ryttare, 22 elefanter och 300 lievagnar.
3 Menelaos anslöt sig också till dem, och grovt hycklande uppmuntrade han Antiochos, inte för att rädda fosterlandet utan därför att han trodde sig kunna få det högsta ämbetet.
4 Men konungarnas konung väckte Antiochos vrede mot missdådaren, och när Lysias klargjorde att det var denne som bar skulden för alla olyckorna befallde kungen att man, som seden är i landet, skulle föra honom till Beroia för att avrättas.
5 Där finns nämligen ett 25 meter högt torn, fyllt med aska och försett med en cirkelrund konstruktion, som från alla håll sluttar brant ner mot askan.
6 Dit upp för man den som har gjort sig skyldig till helgerån eller förövat någon annan särskilt svår ogärning, och så störtar man ner honom till att omkomma.
7 På det sättet fann nu lagöverträdaren Menelaos sin död och fick inte ens komma i jorden.
8 Det var fullständigt rättvist, ty han hade syndat så många gånger när det gällde altaret, vars eld och aska var heliga, och därför fick han också dö i aska.
9 Men kungen, vars tänkesätt hade blivit fullständigt barbariskt, kom nu för att låta judarna genomgå det allra värsta av vad som hade hänt dem under hans fars tid.
10 När Judas fick meddelande om detta uppmanade han folket att dag och natt bönfalla Herren att komma dem till hjälp nu om någonsin,
11 då man höll på att ta ifrån dem lagen, fosterlandet och det heliga templet, och att inte låta folket, som så nyss hade fått en kort tids lindring, falla i de hädande hedningarnas våld.
12 Alla gjorde gemensamt så: under tre dagar åkallade de utan uppehåll den barmhärtige Herren, gråtande, fastande och utsträckta på marken. Därefter talade Judas uppmuntrande till dem och befallde dem att göra sig marschberedda.
13 Vid en enskild överläggning med de äldste kom han till beslutet att de skulle marschera ut och med Guds hjälp nå ett avgörande innan kungens här hann falla in i Judeen och bemäktiga sig staden.
14 Han överlät åt världens skapare att fälla utslaget och manade sitt folk att tappert kämpa till sista andetaget för lagen, templet, staden, fosterlandet och samhällsordningen. Sedan lät han sin här slå läger i närheten av Modein.
15 Efter att ha gett sitt folk fältropet »Seger från Gud!« anföll han på natten kungens högkvarter med en utvald styrka av de tappraste unga männen. Han dödade ungefär 2 000 man i lägret och dessutom den förnämsta elefanten med dess förare.
16 Till slut fyllde de hela lägret med skräck och förvirring och drog sig tillbaka efter framgångsrik strid
17 först när dagen började gry. Detta kunde ske därför att Herren hjälpte och beskyddade honom.
18 När kungen hade fått detta prov på judarnas oförvägenhet försökte han komma åt de befästa platserna med hjälp av krigslister.
19 Han ryckte fram mot Bet-Sur, som var en fast stödjepunkt för judarna, men drevs undan, besegrades och led nederlag.
20 Judas skickade in förnödenheter till de inneslutna.
21 Rodokos, som hörde till den judiska hären, förrådde hemligheterna för fienden; han blev uppspårad, gripen och inspärrad.
22 Kungen förhandlade på nytt med folket i Bet-Sur, gav och fick försäkringar om fred, avtågade,
23 anföll Judas män och blev besegrad. Han fick meddelande om att Filippos, som lämnats kvar att sköta regeringsärendena i Antiochia, hade blivit alldeles galen. Han blev förskräckt, kallade till sig judarna, gav efter för dem och bekräftade med ed ett fördrag på helt rättvisa villkor. Efter uppgörelsen frambar han ett offer, hedrade templet och visade frikostighet mot den heliga platsen.
24 Han tog vänligt avsked av Mackabaios, lämnade kvar Hegemonides som befälhavare i distriktet mellan Ptolemais och Gerra
25 och begav sig till Ptolemais. Invånarna där visade missnöje med fördraget — de var nämligen oerhört upprörda och ville få bestämmelserna upphävda.
26 Lysias gick upp på tribunen och försvarade saken så gott han kunde, övertalade dem, blidkade dem och stämde dem till välvilja. Sedan återvände han till Antiochia.Så gick det till med kungens framryckning och återtåg.