1 Nikanor fick rapport om att Judas män höll till i Samarien, och han bestämde sig för att anfalla dem på vilodagen, då det kunde ske helt riskfritt.
2 Men de judar som hade tvingats att följa med honom sade: »Döda dem för all del inte på detta råa och barbariska sätt, utan visa vördnad för den dag som har ärats och helgats mer än de andra av den allseende Guden!«
3 Ärkeskurken frågade då: »Finns han i himlen, härskaren som har förordnat att man skall fira sabbatsdagen?« —
4 »Ja«, förklarade de, »den levande Herren själv som härskar i himlen har befallt att den sjunde dagen skall hållas helig.«
5 Då sade han: »Men jag är härskare på jorden, och jag ger order om att vapnen skall brukas och kungens uppdrag utföras.«Att genomföra sin ondskefulla föresats var han emellertid inte i stånd till.
6 I sitt skrävlande övermod var Nikanor fast besluten att resa ett monument åt sig själv som segrare över hela Judas här.
7 Men Mackabaios vacklade inte ett ögonblick i sin tillförsikt utan var full av hopp om att Herren skulle ta sig an hans sak.
8 Han uppmanade sitt folk att inte tappa modet inför hedningarnas framryckning utan tänka på hur de hade fått hjälp från himlen förr och se fram mot den seger som allhärskaren också nu skulle skänka dem.
9 Han uppmuntrade dem med ord ur lagen och profeterna, påminde dem om de strider som de redan hade utkämpat och ökade på så sätt deras stridslust.
10 Sedan han hade väckt deras mod gav han sina order och skildrade samtidigt för dem hedningarnas trolöshet och deras brott mot givna eder.
11 Han rustade var och en av dem, inte bara med skyddande sköldar och lansar, utan framför allt genom att uppmuntra dem med välvalda ord. Slutligen lät han dem höra en dröm som förtjänade tilltro, och därmed gjorde han dem alla överdådigt glada till mods.
12 Detta var innehållet i Judas drömsyn: den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv — han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället.
13 Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet.
14 Och Onias sade: »Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet.«
15 Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord:
16 »Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare.«
17 Uppmuntrade av Judas välfunna ord, som hade förmågan att sporra till tapperhet och göra ynglingar till män, beslöt de att inte slå läger utan gå till anfall med friskt mod och nå ett avgörande genom att djärvt hugga in på fienden. De tänkte på att staden, religionen och templet svävade i fara,
18 ty ängslan för hustrur och barn, för bröder och släktingar kom i andra hand för dem, och deras oro gällde först och främst det helgade templet.
19 Också de som hade lämnats kvar i staden kände stor ångest och var fulla av oro för anfallet ute på öppna fältet.
20 Alla väntade nu på det förestående avgörandet; fienden hade redan koncentrerat sina styrkor och ställt upp hären i slagordning, elefanterna hade förts till en lämplig position och kavalleriet ordnats på flyglarna.
21 När Mackabaios såg truppmassorna som marscherat upp, såg deras uppbåd av alla slags vapen och elefanternas raseri, lyfte han sina händer mot himlen och åkallade Herren, som kan göra under. Han visste ju att det inte beror på vapen, utan att Herren förlänar segern åt den som enligt hans domslut förtjänar den.
22 Och han bad med följande ord: »Du vår härskare, när Hiskia var kung i Juda rike sände du ut din ängel, och han dödade nära 185 000 man i Sanheribs läger.
23 Du som råder i himlen, sänd också nu en god ängel att gå före oss och sprida skräck och fasa!
24 Låt din starka arm slå ner dem som under hädelser närmar sig ditt heliga folk!« Så löd bönen.
25 Nikanors folk ryckte fram under trumpetstötar och stridsrop,
26 men Judas män tog upp striden med fienderna under åkallan och böner.
27 De kämpade med sina händer men åkallade Gud i sina hjärtan och fällde inte mindre än 35 000 man, jublande glada över att Gud hade uppenbarat sig för dem.
28 När de i hög stämning lämnade slagfältet efter slutfört värv fick de se Nikanor ligga stupad i sin rustning.
29 Då blev det rop och uppståndelse, och de prisade Härskaren på fädernas språk.
30 Den man som på allt sätt, med kropp och själ, hade kämpat i främsta ledet för sina landsmän, och som hade bevarat ungdomstidens tillgivenhet för stamfränderna, gav order om att Nikanors huvud skulle huggas av, liksom hans hand och arm, och föras till Jerusalem.
31 När Judas kom dit kallade han samman sina stamfränder och lät prästerna ställa sig framför altaret. Sedan skickade han efter folket på borgen
32 och visade upp den eländige Nikanors huvud, och likaså hädarens hand, som han hade sträckt ut mot allhärskarens heliga boning när han uttalade sina skrävlande ord.
33 Han lät skära ut den gudlöse Nikanors tunga och förklarade att han skulle ge den bit för bit åt fåglarna, medan tecknet på att hans vanvett hade fått sitt straff skulle hängas upp mitt emot templet.
34 Och alla prisade Herren som hade uppenbarat sig; de ropade mot himlen: »Välsignad är han som har bevarat sin heliga plats obefläckad!«
35 Därefter lät Judas fästa upp Nikanors huvud på borgen, ett tydligt bevis på Herrens hjälp, som alla kunde se.
36 Efter en allmän omröstning förordnade de samfällt att denna dag aldrig skulle få gå obemärkt förbi: den trettonde dagen i den tolfte månaden, som heter adar på arameiska, dagen före Mordokajs dag, skulle firas som märkesdag.
37 Så gick det med Nikanor. Då staden alltsedan den tiden har varit i hebreernas hand avslutar jag min framställning här.
38 Är den välskriven och skickligt disponerad, är detta vad jag önskade; är den däremot slätstruken och medelmåttig, var det allt jag kunde åstadkomma.
39 Oblandat vin är skadligt att dricka, och likaså vatten; men liksom vin blandat med vatten rentav blir en välsmakande dryck, så beror det också på framställningskonsten om de som får skriften i sin hand skall läsa den med välbehag. Och därmed slutar jag.