1 Vid denna tid gav sig Antiochos ut på sitt andra fälttåg mot Egypten.
2 Då visade sig syner över hela staden i nästan fyrtio dagars tid: man såg ryttare i guldstickade mantlar spränga fram genom luften och stridsberedda trupper i kolonn vid kolonn;
3 svärd drogs, skvadroner formerade sig, framryckningar och anfall gjordes från ömse sidor, sköldar skakades. Man såg skogar av spjut, flygande pilar, framblixtrande guldprydnader och rustningar av alla slag.
4 Alla bad att denna uppenbarelse skulle vara ett lyckligt varsel.
5 Men det kom ut ett falskt rykte om att Antiochos hade avlidit. I det läget samlade Jason inte mindre än 1 000 man och gjorde ett överraskande anfall på staden. När trupperna på muren hade trängts undan och staden slutligen var så gott som erövrad flydde Menelaos till borgen,
6 och Jason satte i gång ett skoningslöst blodbad på sina egna landsmän. Han tänkte inte på att vapenlycka mot stamfränder är den största olycka, utan inbillade sig att det var fiender han triumferade över och inte sitt eget folk.
7 Men regeringsmakten lyckades han inte gripa, utan han skördade bara vanheder av hela företaget och måste återvända till Ammon som flykting.
8 Till sist tog hans liv en bedrövlig vändning. Han blev angiven för Aretas, arabernas härskare, och måste fly från stad till stad, förföljd och hatad av alla för sin trolöshet mot lagarna och avskydd som sitt lands och sitt folks bödel. På sin vinddrivna färd fördes han till Egypten,
9 och därifrån tog han sjövägen till Sparta, där han tänkte åberopa sin släktskap för att finna skydd. Denne man som hade drivit så många i landsflykt dog nu själv långt från sitt eget land;
10 han som hade låtit kasta ut så många döda utan begravning, han lämnades själv obegråten och fick ingen form av sorgehögtid och ingen plats i sina fäders grav.
11 När budskapet om det som hade inträffat nådde kungen fick han intrycket att det var uppror i Judeen. Han bröt upp från Egypten i vilt raseri och lät sina trupper besätta staden.
12 Soldaterna fick order att bruka vapnen skoningslöst mot alla som kom i deras väg och att hugga ner dem som försökte fly upp i husen.
13 Och de dödade unga och gamla, de mördade kvinnor och barn, de slaktade flickor och spädbarn.
14 På den korta tiden av tre dagar skördades 80 000 offer; 40 000 dödades i massakern och lika många såldes som slavar.
15 Men kungen nöjde sig inte med detta utan understod sig också att gå in i det tempel som är heligast på hela jorden. Han fördes dit in av Menelaos, som redan förut hade förrått lagen och fosterlandet.
16 Med sina orena händer grep han de heliga föremålen, och gåvorna som andra kungar hade låtit ställa upp för att öka platsens glans och ryktbarhet rafsade han ihop med sina smutsiga fingrar.
17 Antiochos fick nu mycket höga tankar om sig själv. Han fattade inte att det var för deras synder som Härskaren för en kort tid vredgades på stadens invånare, och att det var därför den heliga platsen prisgivits.
18 Om de inte redan förut hade varit tyngda av så många synder skulle det ha gått likadant för Antiochos som för Heliodoros, då kung Seleukos hade skickat honom för att undersöka skattkammaren. Han skulle omedelbart ha hejdats med piskslag i sitt fräcka företag, så snart han trängde in.
19 Men Herren hade inte utvalt folket för den heliga platsens skull, utan platsen för folkets skull.
20 Därför fick även själva platsen vara med om de olyckor som drabbade folket, för att sedan också få del av Guds välgärningar; den övergavs av allhärskaren när han var vred men blev återupprättad i strålande glans så snart den store konungen hade blivit försonad.
21 Sedan Antiochos sålunda hade fört bort 1 800 talenter ur templet drog han sig snabbt tillbaka till Antiochia. I sitt övermod trodde han sig nu om att kunna gå på havet och segla på land — så gränslös var hans självöverskattning.
22 Han lämnade också kvar kommendanter som skulle plåga folket: i Jerusalem Filippos, som var frygier till börden och till karaktären en värre barbar än den som gav honom ämbetet,
23 och på Gerisimberget Andronikos. Därtill kom Menelaos, som förtryckte sina landsmän värre än någon av de andra.I sin fientlighet mot judarna
24 skickade så kungen Apollonios, de mysiska truppernas befälhavare, i spetsen för en krigshär om 22 000 man med order att mörda alla män i vapenför ålder och sälja kvinnorna och de minderåriga.
25 Vid sin ankomst till Jerusalem spelade mannen fredligt sinnad och väntade tills den heliga sabbatsdagen kom. Eftersom han då fann judarna overksamma kommenderade han sitt folk till mönstring,
26 och när invånarna kom ut för att se på lät han massakrera allesammans. Sedan stormade han in i staden med de beväpnade trupperna och dödade en mängd människor där.
27 Men Judas, som kallades Mackabaios, tog med sig ett tiotal andra och drog sig undan till ödemarken. Han och hans följeslagare levde sedan i bergen som vilda djur, och de livnärde sig hela tiden på växter för att inte bli delaktiga i den rådande orenheten.