3 En man vid namn Alkimos, som förut hade varit överstepräst men av eget val hade besudlat sig under oenighetens tid, insåg nu att han saknade varje möjlighet att rädda sin ställning eller vidare få tillträde till det heliga altaret.
4 Han infann sig år 151 hos kung Demetrios medförande en guldkrans och ett palmblad som gåva till honom, och dessutom några av de sedvanliga olivkvistarna från templet. Den dagen förhöll han sig overksam.
5 Men han fick ett tillfälle som gynnade hans vanvettiga syften när Demetrios kallade honom till ett rådssammanträde och frågade honom hur stämningen var bland judarna och vad de hade för planer. Då svarade han:
6 »De judar som kallas hasiderna och som leds av Judas Mackabaios för ett ständigt krig. De ställer till med oroligheter och tillåter inte att det blir stabila förhållanden i riket.
7 Därför har jag nu kommit hit, och fast jag har berövats den värdighet som jag har ärftlig rätt till — jag syftar på översteprästämbetet —
8 drivs jag först och främst av uppriktig omtanke om kungens intressen, men i andra hand också av hänsyn till mina landsmän, ty hela vårt folk får lida avsevärt för dessa människors dårskap.
9 Jag ber nu dig, min konung, att skaffa dig kännedom om alla detaljer i denna sak och sedan vidta åtgärder för vårt land och vårt hårt ansatta folk med den nådiga välvilja som du hyser för alla människor.