34 Med de orden gick han sin väg. Men prästerna sträckte sina händer mot himlen och åkallade honom som alltid strider för vårt folk. De sade:
35 »Herre, fastän du inte behöver någonting har du själv bestämt att ett tempel för din närvaro skall finnas bland oss.
36 Du helige herre över allt heligt, bevara nu detta hus, som så nyss har blivit renat, så att det förblir obesudlat för evigt!«
37 En man vid namn Rasis, som tillhörde de äldste i Jerusalem, blev angiven för Nikanor. Han var sina landsmäns vän och hade mycket gott rykte; hans godhet hade gett honom ärenamnet »judarnas far«.
38 Tidigare, under oenighetens tid, hade han fällt utslag i frågor om judendomen och oavlåtligt satsat kropp och själ för dess sak.
39 Då nu Nikanor ville ge ett otvetydigt prov på sin fiendskap mot judarna skickade han mer än 500 soldater för att gripa honom,
40 ty han trodde att han skulle skada dem genom att gripa denne man.