40 ty han trodde att han skulle skada dem genom att gripa denne man.
41 Snart var trupperna nära att erövra tornet: de försökte spränga gårdsporten och ropade på eld för att antända dörrarna. Då Rasis nu var helt omringad riktade han svärdet mot sig själv,
42 ty han ville hellre dö en tapper död än falla i missdådarnas händer och bli förödmjukad på ett sätt som inte anstod hans tapperhet.
43 Men i stridens brådska träffade stöten inte rätt, och då soldaterna redan trängde in genom dörrarna sprang han utan fruktan upp på muren och kastade sig hjältemodigt ner mitt bland soldaterna.
44 De vek hastigt undan, så att det bildades ett tomrum, och han föll mitt på den tomma platsen.
45 Men han reste sig i våldsam upphetsning, ännu vid liv fast blodet rann i strömmar och han var svårt sårad, rusade genom soldathopen och ställde sig på en brant klippa.
46 Redan fullständigt förblödd drog han ut sina inälvor, grep dem med båda händerna och slungade dem mot soldaterna. Han åkallade den Härskare som råder över liv och ande och bad att en gång få tillbaka det han nu miste, och på det sättet skildes han från livet.