15 Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord:
16 »Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare.«
17 Uppmuntrade av Judas välfunna ord, som hade förmågan att sporra till tapperhet och göra ynglingar till män, beslöt de att inte slå läger utan gå till anfall med friskt mod och nå ett avgörande genom att djärvt hugga in på fienden. De tänkte på att staden, religionen och templet svävade i fara,
18 ty ängslan för hustrur och barn, för bröder och släktingar kom i andra hand för dem, och deras oro gällde först och främst det helgade templet.
19 Också de som hade lämnats kvar i staden kände stor ångest och var fulla av oro för anfallet ute på öppna fältet.
20 Alla väntade nu på det förestående avgörandet; fienden hade redan koncentrerat sina styrkor och ställt upp hären i slagordning, elefanterna hade förts till en lämplig position och kavalleriet ordnats på flyglarna.
21 När Mackabaios såg truppmassorna som marscherat upp, såg deras uppbåd av alla slags vapen och elefanternas raseri, lyfte han sina händer mot himlen och åkallade Herren, som kan göra under. Han visste ju att det inte beror på vapen, utan att Herren förlänar segern åt den som enligt hans domslut förtjänar den.