27 och lutade sig mot honom, men det hon sade på fädernas språk var ett hån mot den grymme tyrannen: »Min son, var barmhärtig mot mig! Jag har burit dig i min kropp i nio månader, ammat dig under tre år, fött upp dig och sörjt för dina behov tills du nått den ålder du har nu.
28 Jag ber dig, mitt barn: lyft blicken och se ut över himmel och jord och allt vad de rymmer, och tänk på att Gud skapade detta ur intet och att hela människosläktet kommer till på samma vis.
29 Var inte rädd för denne bödel, utan visa dig värdig dina bröder och gå villigt i döden, så skall jag genom Guds nåd få dig tillbaka tillsammans med dina bröder!«
30 I samma ögonblick som hon slutade tala sade pojken: »Vad väntar ni på? Jag lyder inte konungens påbud — lagens bud lyder jag, den lag som våra fäder fick genom Mose.
31 Men du som har funnit på så många sätt att plåga hebreerna, du kommer inte att slippa undan Guds hand.
32 Vi lider ju för våra synders skull,
33 och om nu vår levande Herre för en kort tid har vänt sig mot oss i vrede för att tukta och fostra oss kommer han att låta sig försonas igen med sina tjänare.