1 Vid denna tid hade Antiochos anträtt ett oordnat återtåg från Persien.
2 Han hade nämligen trängt in i staden Persepolis i avsikt att plundra templet och sedan behålla kontrollen över staden. Detta ledde till oroligheter, och folkmassorna grep till vapen för att försvara sig. Invånarna lyckades jaga Antiochos på flykten, så att han snöpligen måste marschera hem igen.
3 När han var i närheten av Ekbatana nåddes han av budet om hur det hade gått med Nikanor och med Timotheos styrkor.
4 Detta gjorde honom rasande, och han fann för gott att låta judarna betala också för den skada han tillfogats av dem som drev honom på flykten. Han gav alltså sin kusk order att köra utan uppehåll ända fram till resans mål.Himlens dom var sannerligen med på den färden. Kungen sade nämligen i sitt övermod: »Jag skall göra Jerusalem till en massgrav för judarna så snart jag kommer dit.«
5 Men Israels Gud, den Herre som övervakar allt, tillfogade honom en osynlig och oläklig skada. I samma ögonblick som kungen uttalade dessa ord drabbades han av en obotlig smärta i buken och häftiga invärtes plågor,
6 ett fullständigt rättvist straff för den som hade pinat andra invärtes på så många raffinerade sätt.
7 Ändå dämpade han inte alls sitt fräcka trots. Tvärtom var han ännu mer uppfylld av övermod, han lågade av raseri mot judarna och befallde att farten skulle ökas ytterligare. Medan nu vagnen susade fram föll han plötsligt av, och i det våldsamma fallet blev varenda lem i kroppen rådbråkad.