7 Ändå dämpade han inte alls sitt fräcka trots. Tvärtom var han ännu mer uppfylld av övermod, han lågade av raseri mot judarna och befallde att farten skulle ökas ytterligare. Medan nu vagnen susade fram föll han plötsligt av, och i det våldsamma fallet blev varenda lem i kroppen rådbråkad.
8 Han som nyss, i en inbilskhet som gick över alla mänskliga mått, hade tyckt sig kunna befalla över havets vågor och tänkt att han skulle väga de höga bergen på våg, han var nu slagen till marken och bars på bår som ett för alla synligt bevis på Guds makt.
9 Ur den gudlöses ögon krälade maskar fram, och hans kött föll sönder under smärtor och kval medan han ännu levde, så att stanken gjorde hans bortruttnande till en plåga för hela hären.
10 Kort förut hade han tyckt sig nå upp till stjärnorna på himlen; nu förmådde ingen bära honom för den outhärdliga stankens skull.
11 När han låg där fullständigt krossad började han pruta av betydligt på sitt övermod och komma till insikt, medan han utan ett ögonblicks lindring pinades av smärtan från Guds gisselslag.
12 Ur stånd att ens stå ut med sin egen stank sade han: »Det är rätt och riktigt att böja sig för Gud och inte tro sig vara hans jämlike, när man är dödlig.«
13 Och den uslingen vände sig med böner och löften till den Härskare från vilken han inte mer skulle möta något förbarmande. Han lovade