9 Ur den gudlöses ögon krälade maskar fram, och hans kött föll sönder under smärtor och kval medan han ännu levde, så att stanken gjorde hans bortruttnande till en plåga för hela hären.
10 Kort förut hade han tyckt sig nå upp till stjärnorna på himlen; nu förmådde ingen bära honom för den outhärdliga stankens skull.
11 När han låg där fullständigt krossad började han pruta av betydligt på sitt övermod och komma till insikt, medan han utan ett ögonblicks lindring pinades av smärtan från Guds gisselslag.
12 Ur stånd att ens stå ut med sin egen stank sade han: »Det är rätt och riktigt att böja sig för Gud och inte tro sig vara hans jämlike, när man är dödlig.«
13 Och den uslingen vände sig med böner och löften till den Härskare från vilken han inte mer skulle möta något förbarmande. Han lovade
14 att proklamera frihet för den heliga staden, som hade varit målet för hans ilfärd och som han tänkt jämna med marken och förvandla till en massgrav.
15 Judarna, som han hade föresatt sig att inte ens unna någon begravning utan velat kasta ut tillsammans med deras späda barn att ätas av fåglar och vilda djur, skulle nu allesammans göras till athenarnas jämlikar.