1 Detta är vad Mose förkunnade för Israels folk i öknen öster om Jordan, i ödemarken nära Suf, mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di Sahav,
2 elva dagsresor från Horeb på vägen över Seirs berg, till Kadesh Barnea.
3 Det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, förkunnade Mose för israeliterna allt vad Herren hade befallt honom att säga till dem.
4 Mose hade då besegrat amoreernas kung Sichon, som härskade i Heshbon, och vid Edrei hade han besegrat Bashans kung Og, som härskade i Ashtarot.
5 Öster om Jordan, i Moab, inledde Mose denna undervisning i lagen. Han sade:
6 Herren, vår Gud, talade till oss på Horeb: »Länge nog har ni dröjt kvar vid detta berg.
7 Bryt nu upp och gå mot amoreernas berg och mot deras grannar i Jordandalen, i bergsbygden, i Låglandet, Negev och kusttrakten. Gå till kanaaneernas land, till Libanon och ända till den stora floden, Eufrat.
8 Härmed överlämnar jag landet åt er. Gå och ta i besittning det land som Herren med ed har lovat att ge era fäder Abraham, Isak och Jakob och deras efterkommande.«
9 Vid samma tid sade jag till er: »Ensam orkar jag inte bära er.
10 Herren, er Gud, har låtit er bli många, nu är ni lika talrika som himlens stjärnor.
11 Må Herren, era fäders Gud, låta er bli tusenfalt fler och välsigna er som han har lovat.
12 Men hur skall jag ensam orka med denna börda, all möda med er och era tvister?
13 Välj kloka, förnuftiga och erfarna män ur var och en av era stammar, så gör jag dem till era ledare.«
14 Ni svarade att det var ett gott förslag.
15 Och jag tog ledande män i era stammar, kloka och erfarna män, och gjorde dem till ledare för er, till anförare för tusen eller hundra eller femtio eller tio och till förmän inom era stammar.
16 Då uppmanade jag era domare: »Lyssna på era bröder och döm rättvist mellan dem och även mellan en landsman och en främling.
17 Var inte partiska när ni dömer, lyssna lika noga på låg och hög. Frukta ingen människa, ty domen är Guds. Om någon sak blir för svår för er skall ni lägga fram den för mig, så skall jag lyssna.«
18 Då gav jag er också anvisningar om allt ni skulle göra.
19 Därefter bröt vi upp från Horeb och vandrade genom hela den stora och fruktansvärda öken som ni själva har sett. Vi gick i riktning mot amoreernas berg, så som Herren, vår Gud, hade befallt oss, och kom till Kadesh Barnea.
20 Där sade jag till er: »Ni har nu kommit till amoreernas berg, som Herren, vår Gud, ger oss.
21 Herren, din Gud, har överlämnat landet åt dig. Gå dit och ta det i besittning, så som Herren, dina fäders Gud, har sagt. Var inte rädd, bli inte förskräckt.«
22 Men ni kom fram till mig och sade: »Vi vill skicka några män i förväg, som kan utforska landet och ge oss besked om vilken väg vi skall följa och vilka städer vi kommer till.«
23 Jag fann förslaget gott och utsåg bland er tolv män, en från varje stam.
24 De begav sig upp i bergen, kom till Druvdalen och spanade där.
25 De tog med sig några av landets frukter ner till oss och rapporterade att det var ett rikt land som Herren, vår Gud, ville ge oss.
26 Men ni ville inte gå dit upp utan trotsade Herrens, er Guds, befallning
27 och satt i era tält och knotade: »Herren hatar oss, och därför har han fört oss ut ur Egypten för att prisge oss åt amoreerna och göra slut på oss.
28 Vart är det vi skall gå? Våra bröder har gjort oss modlösa med sitt tal om ett folk som är större och talrikare än vi och om stora städer med skyhöga murar. Till och med anakiter fick spanarna se där borta.«
29 Jag sade till er: »Låt er inte skrämmas, var inte rädda för dem!
30 Herren, er Gud, går framför er och strider för er, som ni själva såg honom göra i Egypten.
31 Och i öknen fick du erfara att Herren, din Gud, bar dig som en man bär sin son, hela den väg som ni har vandrat för att komma hit.
32 Trots detta litade ni inte på Herren, er Gud,
33 som gick före er på vägen och valde ut era lägerplatser, om natten i en eld för att lysa upp er väg, om dagen i ett moln.«
34 När Herren hörde er klagan greps han av vrede och svor denna ed:
35 »Aldrig skall någon av dessa män, detta usla släktled, få se det rika land som jag med ed har lovat att ge era fäder,
36 ingen utom Kalev, Jefunnes son — han skall få se det. Åt honom och hans söner skall jag ge den mark hans fot har trampat, ty han har varit Herren trogen.«
37 Även på mig vredgades Herren för er skull. »Inte heller du skall få komma dit«, sade han.
38 »Men Josua, Nuns son, som är din tjänare, skall få komma dit. Ingjut mod i honom, ty han skall göra landet till Israels egendom.
39 Era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, era söner som ännu inte lärt sig skilja på gott och ont, de skall få komma dit. Åt dem skall jag ge landet, och de skall ta det i besittning.
40 Själva måste ni nu bryta upp och gå tillbaka in i öknen, i riktning mot Sävhavet.«
41 Ni svarade mig: »Vi har syndat mot Herren. Nu skall vi dra ut i strid, så som Herren, vår Gud, har befallt oss.« Ni väpnade er allihop och ville utan betänkande ge er upp i bergen.
42 Men Herren befallde mig att säga till er: »Ni skall inte gå dit upp och inlåta er i strid, ty ni har inte mig med er, och då kommer ni att bli slagna av era fiender.«
43 Jag sade detta till er, men ni lyssnade inte utan trotsade Herrens befallning. Fyllda av övermod gick ni upp i bergen.
44 Amoreerna som bodde där ryckte ut mot er. Som en bisvärm förföljde de er, de krossade er i Seir och drev er ända till Horma.
45 När ni kom tillbaka grät ni inför Herren, men han lyssnade inte och vägrade höra på er.
46 Därför stannade ni i Kadesh så länge som ni gjorde.