1 Hör, Israel! Du går nu över Jordan för att besegra folk som är större och mäktigare än du, besegra stora städer med skyhöga murar
2 och besegra anakiterna, detta stora och högväxta folk som du känner till och om vilket det sägs: »Vem kan hålla stånd mot anakiterna?«
3 Var nu förvissad om att Herren, din Gud, själv går före dig som en förtärande eld. Han skall förgöra dem, han skall låta dem kuvas av dig. Du skall fördriva dem och genast göra slut på dem, så som Herren har lovat dig.
4 När Herren, din Gud, jagar undan dem för dig får du inte tro att det är på grund av din rättfärdighet som Herren låter dig komma till detta land och ta det i besittning. Nej, det är de andra folkens ondska som gör att Herren driver undan dem för dig.
5 Det är inte därför att du är rättfärdig och redlig som du får komma till deras land och ta det i besittning, utan det är på grund av deras ondska som Herren, din Gud, driver undan dessa folk för dig och därför att han vill hålla sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob.
6 Du skall veta att det inte är på grund av din rättfärdighet som Herren, din Gud, ger dig detta rika land att ta i besittning, ty du är ett styvnackat folk.
7 Glöm aldrig, minns hur du i öknen väckte Herrens, din Guds, vrede! Ända från den dag du drog ut ur Egypten tills ni kom hit har ni varit trotsiga mot Herren.
8 Vid Horeb väckte ni Herrens vrede. Han blev så förbittrad på er att han var beredd att utplåna er.
9 När jag hade gått upp på berget för att ta emot stentavlorna, tavlorna som bekräftade förbundet Herren slöt med er, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka.
10 Herren gav mig de två stentavlorna, på vilka Gud med sitt finger hade skrivit alla de ord han uttalade när ni var församlade vid berget och Herren talade till er ur elden.
11 Efter fyrtio dagar och fyrtio nätter gav Herren mig de två stentavlorna, förbundstavlorna.
12 Och Herren sade till mig: »Skynda dig ner härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har gjort något förfärligt. De har redan lämnat den väg som jag har befallt dem att gå, de har gjort sig ett gjutet beläte.«
13 Herren fortsatte: »Jag ser att detta är ett styvnackat folk.
14 Lämna mig nu, så skall jag förgöra dem och utplåna deras namn från jorden. Men av dig skall jag göra ett mäktigare och större folk än detta.«
15 Jag gick ner från det brinnande berget med de två förbundstavlorna i händerna.
16 Jag fick se att ni hade syndat mot Herren, er Gud, att ni hade gjort er en gjuten tjurkalv och redan lämnat den väg som Herren befallt er att gå.
17 Med båda händerna tog jag de två tavlorna, kastade dem ifrån mig och slog dem i stycken i er åsyn.
18 Sedan föll jag ner inför Herren och låg liksom förut så i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka, på grund av den stora synd ni begick när ni gjorde det som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede.
19 Ty jag darrade inför Herrens glödande vrede, som rasade mot er och hotade att utplåna er. Men Herren lyssnade till mig också denna gång.
20 Också på Aron var Herren så förbittrad att han ville förgöra honom. Därför bad jag samtidigt även för Aron.
21 Synden ni hade gjort, tjurkalven, tog jag och brände, jag slog den i stycken och malde den grundligt till fint stoft. Stoftet strödde jag i bäcken som rann ner från berget.
22 Även vid Tavera, vid Massa och vid Kivrot Hattaava väckte ni Herrens vrede.
23 Likadant var det när Herren ville sända ut er från Kadesh Barnea och sade: »Tåga upp till det land jag har gett er och ta det i besittning!« Då trotsade ni Herrens, er Guds, befallning; ni litade inte på honom och lydde honom inte.
24 Så länge jag har känt er har ni varit trotsiga mot Herren.
25 Jag föll alltså ner inför Herren och låg så i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ty Herren hade hotat att utplåna er.
26 Jag bad till Herren: »Herre, min Gud, förgör inte ditt folk, din egendom, som du i din storhet har befriat och fört ut ur Egypten med stark hand.
27 Tänk på dina tjänare, på Abraham, Isak och Jakob, och bry dig inte om detta folks halsstarrighet, ondska och synd.
28 Annars säger man i landet du förde ut oss från: ’Herren förmådde inte föra dem in i det land han hade lovat dem, han hatade dem och drev dem därför ut att dö i öknen.’
29 Men de är ditt folk och din egendom, dessa som du förde ut med din stora kraft och lyftade arm.«