1 Ack, i sin vrede har Herren höljtdet sköna Sion i mörka moln.Från himlen ner till jordenhar han slungat Israels härlighet.Han skonade inte sin fotapallpå sin vredes dag.
2 Skoningslöst skövlade HerrenJakobs städer och byar,raserade i sin vredealla fästen i Juda.Han störtade och skändaderiket och dess furstar.
3 Han bröt i sin vredes hettaIsraels stolta makt,drog bort sin skyddande handnär fienden kom.I Jakob brann han som en eldvars lågor förtärde allt.
4 Som en fiende spände han bågen,beredd till skott.Som en ovän dödade hanalla vi sett på med glädje.Han öste sin harm som eldöver sin boning i Sion.
5 Herren kom som en fiende,han skövlade Israel,skövlade alla dess palatsoch förstörde dess fästen.Juda fyllde hanmed jämmer och ve.
6 Sin boning rev han som ett bräckligt skjul,han förstörde sin helgedom.Herren lät högtid och sabbatfalla i glömska i Sion.I sin rasande vrede försköt hankonung och präst.
7 Herren förkastade sitt altareoch övergav sitt tempel.Borgmurarna gav hani fiendernas våld.I Herrens hus ljöd deras ropsom ropen en högtidsdag.
8 Herren beslöt att förstöraSions murar.Han mätte ut för rivning,tvekade inte att skövla.Vallar och murar måste sörja,och nu har de störtat samman.
9 Stadens portar har sjunkit ner i marken,bommarna har han krossat och bräckt.Konung och furstar är i främmande land,lagen förkunnas inte,profeterna får inte längresyner från Herren.
10 De äldste i Sionsitter tigande på markenmed jord på huvudetoch klädda i säckväv.Jerusalems unga kvinnorsänker huvudet mot jorden.
11 Mina ögon är söndergråtna,mitt inre i uppror.Min livskraft har runnit bort,ty mitt folk går under.Barn och dibarn förgåspå stadens gator.
12 De tigger sina mödrarom bröd och vin.De segnar ner likt såradepå gatorna i staden,de ger upp andani sina mödrars famn.
13 Vad skall jag säga om dig,vad skall jag likna dig vid, Jerusalem?Vad skall jag jämföra dig medför att trösta dig, Sion?Din nöd är ändlös som havet— vem kan bota dig?
14 De syner som dina profeter sågvar lögn och bländverk.De visade dig inte din skuld,så att ditt öde kunde vändas.Falska och förledandevar deras profetord.
15 Alla som går vägen förbiklappar hånfullt i händerna.De visslar åt dig, Jerusalem,och skakar på huvudet:»Är detta den stad som kallasden fulländat sköna, all jordens fröjd?«
16 Alla dina fiendergör grimaser åt dig,de visslar och hångrinar,de ropar: »Vi har nått vårt mål!Detta är dagen vi väntat på,vi har fått uppleva den.«
17 Herren har utfört sin plan,han har förverkligat sitt ord,vad han beslöt i forna dagar.Han raserade skoningslöst,lät din ovän triumferaoch gav din fiende makten.
18 Ropa högt till Herren,klaga, dotter Sion!Låt tårarna strömma som en floddag och natt,unna dig ingen vila,låt inte dina ögon få ro.
19 Stig upp om natten och ropavid början av varje vakt,töm ut ditt hjärta som vatten,öppna dig inför Herren.Sträck dina händer mot honomi bön för dina barns liv,de som förgås av hungeri varje gathörn.
20 Se, Herre, och betänkvem du behandlar så!Skall kvinnor äta sina barn,dem som de fött till livet?Skall präster och profeter dödasi Herrens helgedom?
21 Barn och gamla ligger på marken,ute på gatorna.Mina unga män och kvinnorhar fallit för svärdet.Du dräpte dem på din vredes dag,du slaktade skoningslöst.
22 Du inbjöd som till festfasor från alla håll.Ingen blev räddad, ingen undkompå Herrens vredes dag.Barnen jag fött och fostrathar fienden dräpt.