10 De äldste i Sionsitter tigande på markenmed jord på huvudetoch klädda i säckväv.Jerusalems unga kvinnorsänker huvudet mot jorden.
11 Mina ögon är söndergråtna,mitt inre i uppror.Min livskraft har runnit bort,ty mitt folk går under.Barn och dibarn förgåspå stadens gator.
12 De tigger sina mödrarom bröd och vin.De segnar ner likt såradepå gatorna i staden,de ger upp andani sina mödrars famn.
13 Vad skall jag säga om dig,vad skall jag likna dig vid, Jerusalem?Vad skall jag jämföra dig medför att trösta dig, Sion?Din nöd är ändlös som havet— vem kan bota dig?
14 De syner som dina profeter sågvar lögn och bländverk.De visade dig inte din skuld,så att ditt öde kunde vändas.Falska och förledandevar deras profetord.
15 Alla som går vägen förbiklappar hånfullt i händerna.De visslar åt dig, Jerusalem,och skakar på huvudet:»Är detta den stad som kallasden fulländat sköna, all jordens fröjd?«
16 Alla dina fiendergör grimaser åt dig,de visslar och hångrinar,de ropar: »Vi har nått vårt mål!Detta är dagen vi väntat på,vi har fått uppleva den.«