3 När fienderna längtade efter mat skulle de till och med mista den livsnödvändiga lusten att äta — så vidriga var de djur som sändes ut mot dem — medan ditt folk skulle få mat, till och med sådan som de aldrig smakat, efter bara en kort tid av brist.
4 Förtryckarna skulle obönhörligt känna bristen, men de dina skulle bara få en föreställning om hur deras fiender led.
5 Inte ens när de själva överfölls av vilda och rasande djur och höll på att tillintetgöras av de ringlande ormarnas bett, höll din vrede i sig till det yttersta.
6 Att de hölls i skräck för en tid var bara en varning; de hade ett tecken som lovade räddning och påminde om ditt lagbud.
7 Ty den hjälpsökande räddades inte av tecknet han såg utan av dig, allas räddare.
8 Också på det sättet bevisade du för våra fiender att du är den som befriar från allt ont.
9 De dödades av gräshoppors och flugors bett och fann inget botemedel att rädda livet med, ty de förtjänade att straffas av sådana djur.