1 Ja, dina domar är överväldigande och svåra att beskriva.Därför förvillades de själar som var utan fostran.
2 När de laglösa trodde sig kunna förslava det heliga folket blev de själva mörkrets fångar och låg fjättrade en lång natt, inspärrade i sina hus som flyktingar undan den eviga försynen.
3 De som syndade i det fördolda och trodde sig trygga för upptäckt i skydd av glömskans mörka slöja skingrades nu i ohygglig fasa, skräckslagna av inbillade syner.
4 Inte ens den vrå som gömde dem gav skydd mot rädslan. Runt omkring dem genljöd dånande skrällar, och gestalter med bistra ansikten skymtade dunkelt.
5 Ingen eld hade kraft att sprida ljus, och inte heller stjärnornas klara lågor kunde lysa upp denna hemska natt.
6 Ingenting annat syntes inför deras ögon än ett fasansfullt bål som tänts av sig självt, och i deras besinningslösa skräck för denna aldrig förut skådade syn blev det de såg ännu fruktansvärdare.
7 Magins taskspelarkonster förmådde ingenting, och domen över dem som skrutit med sitt förstånd blev förödmjukande.
8 Ty de som hade utfäst sig att befria sjuka själar från ångest och skräck låg nu själva sjuka av löjlig, vidskeplig rädsla.
9-10 Det som skrämde dem var ingenting att vara rädd för — ändå var de nära att förgås av fasa, där de hölls i skräck av kringstrykande djur och väsande reptiler. Själva luften, som de inte kunde undkomma, vägrade de att se på.
11 Ty ondskan är feg och får sin dom på eget vittnesbörd; ansatt av samvetet väntar den sig alltid det värsta.
12 Fruktan består just i att förnuftets bistånd sviker,
13 och ju svagare den ängslige är invärtes, desto mer föredrar han att vara okunnig om det som vållar hans plåga.
14 Och under denna natt, som i verkligheten saknade makt att skada och som hade kommit från det maktlösa dödsrikets skrymslen, fick nu alla sova på samma vis:
15 de jagades av inbillade spöksyner men förlamades av att förnuftet svek dem, ty plötsligt och utan förvarning överrumplade skräcken dem.
16 Vem det än gällde, sjönk han ner på stället, stängdes in och hölls fången bakom galler som inte var av järn.
17 Antingen det var en bonde eller en herde eller en arbetare som trälade i ensamhet, överraskades han och måste finna sig i sitt oundvikliga öde,
18 ty alla fjättrades med samma mörkrets boja. Vare sig de hörde vindens sus och fåglarnas ljuvliga sång bland lummiga grenar eller upprörda vågors rytmiska dån
19 och det fruktansvärda braket från nedrasande klippblock eller trampet av djur som rusade omkring utan att synas och rytandet från de fruktansvärdaste vilddjur eller ekot som slungades tillbaka från bergsklyftorna, blev de förlamade av skräck.
20 Hela världen lystes upp av strålande dagsljus, och alla skötte obehindrat sina sysslor.
21 Bara dessa människor höljdes av en tryckande natt, lik det mörker där de till sist skulle hamna. Men för sig själva var de en börda mer tryckande än mörkret.