3 De som syndade i det fördolda och trodde sig trygga för upptäckt i skydd av glömskans mörka slöja skingrades nu i ohygglig fasa, skräckslagna av inbillade syner.
4 Inte ens den vrå som gömde dem gav skydd mot rädslan. Runt omkring dem genljöd dånande skrällar, och gestalter med bistra ansikten skymtade dunkelt.
5 Ingen eld hade kraft att sprida ljus, och inte heller stjärnornas klara lågor kunde lysa upp denna hemska natt.
6 Ingenting annat syntes inför deras ögon än ett fasansfullt bål som tänts av sig självt, och i deras besinningslösa skräck för denna aldrig förut skådade syn blev det de såg ännu fruktansvärdare.
7 Magins taskspelarkonster förmådde ingenting, och domen över dem som skrutit med sitt förstånd blev förödmjukande.
8 Ty de som hade utfäst sig att befria sjuka själar från ångest och skräck låg nu själva sjuka av löjlig, vidskeplig rädsla.
9-10 Det som skrämde dem var ingenting att vara rädd för — ändå var de nära att förgås av fasa, där de hölls i skräck av kringstrykande djur och väsande reptiler. Själva luften, som de inte kunde undkomma, vägrade de att se på.