16 Medan Salmanassar levde utövade jag alltid välgörenhet mot mina bröder och landsmän.
17 Jag lät de hungriga få min mat och de nakna få kläder, och om jag såg någon av mitt folk ligga död utanför Nineves stadsmur begravde jag honom.
18 Nu begravde jag också dem som Sanherib lät döda sedan han måst bryta upp och fly från Judeen den gången då himlens konung dömde honom för hädelserna han hade uttalat. Då dödade han nämligen många israeliter i sitt raseri; jag gömde undan deras kroppar och begravde dem, och när Sanherib lät söka efter dem fann man dem inte.
19 Men en av Nineves invånare gick till kungen och avslöjade att det var jag som i hemlighet begravde de döda. När jag fick veta att jag hade blivit angiven för kungen och att man sökte efter mig för att döda mig, blev jag rädd och gav mig av därifrån.
20 Allt vad jag ägde berövades mig och togs i beslag av kungen — ingenting blev kvar åt mig utom min hustru Hanna och min son Tobias.
21 Men innan fyrtio dagar hade gått blev kungen mördad av två av sina söner. De flydde till Araratbergen, och hans son Assarhaddon blev kung efter honom. Han satte Achikar, min bror Hanaels son, att sköta hela rikets finanser, och han fick ansvaret för hela förvaltningen.
22 Då talade Achikar väl för mig, och jag fick komma tillbaka till Nineve. Redan när Sanherib regerade i Assyrien hade Achikar varit överste munskänk, sigillbevarare, kansler och skattmästare, och Assarhaddon gav honom ämbetena tillbaka. Han var min brorson, min nära släkting.