1 Under Assarhaddons regering återvände jag alltså hem och fick tillbaka min hustru Hanna och min son Tobias. När vi skulle fira pingst, den fest som kallas veckohögtiden, gjordes en festmåltid i ordning åt mig, och jag slog mig ner för att äta.
2 Bordet sattes fram för mig, men när jag såg de många rätterna sade jag till min son Tobias: »Gå ut, min pojke, och se om du kan hitta någon fattig man med det rätta sinnelaget bland våra bröder som är fångar här i Nineve. Ta med honom hit så att han får äta tillsammans med mig. Jag skall vänta på dig tills du kommer tillbaka.«
3 Tobias gick för att leta rätt på någon fattig broder till oss men kom tillbaka och sade: »Far!« — »Ja, min pojke«, svarade jag, och han fortsatte: »Far, en man av vårt folk har blivit mördad och ligger slängd på torget, han blev strypt där alldeles nyss.«
4 Jag for upp, gick från måltiden utan att ha smakat på den och hämtade den döde från den öppna platsen. Jag lade honom i ett skjul i väntan på att solen skulle gå ner, så att jag kunde begrava honom.
5 Så gick jag hem igen, badade mig och åt min mat med sorg,
6 och jag tänkte på de ord som profeten Amos uttalade om Betel: Era fester skall vändas i sorg och alla era sånger i klagan.
7 Och jag grät.När solen hade gått ner gick jag ut och grävde en grav, där jag lade den döde.
8 Mina grannar skrattade åt mig och sade: »Är han inte rädd längre? Han har redan fått fly en gång och förlorat allt han ägde när han var efterspanad och skulle dödas för samma sak, och nu är han i gång igen med att begrava de döda!«
9 På natten badade jag mig igen, gick ut på gården och lade mig att sova intill gårdsmuren. Eftersom det var hett hade jag ingenting över huvudet.
10 Men jag visste inte att det höll till sparvar i muren ovanför mig; deras varma spillning fastnade i ögonen på mig, så att det bildades vita hinnor. Jag gick till läkare för att få hjälp, men ju mer de behandlade mig med sina salvor, desto mer försämrades min syn av de vita hinnorna, tills jag blev helt blind. I fyra års tid var jag utan syn, och alla mina landsmän var ledsna för min skull. Achikar försörjde mig i två år, men sedan måste han resa till Elam.
11 Vid den tiden hade min hustru Hanna börjat tjäna pengar på att bereda ull och väva, som kvinnor brukar göra, och hon försörjde mig på sina inkomster.
12 Hon fick ullen skickad till sig och vävde mot betalning. Den sjunde dystros skar hon ner en väv och skickade den till beställarna. De betalade henne hela lönen men gav henne dessutom en killing att ta hem.
13 När hon kom hem till mig började den bräka. Då ropade jag på Hanna och sade: »Var kommer getkräket ifrån? Den är väl inte stulen? Ge tillbaka den till ägarna, vi får inte äta något som är stulet.«
14 Hon svarade att hon hade fått den till skänks utöver lönen, men jag trodde henne inte utan sade åt henne att lämna tillbaka den till ägarna, och jag rodnade av skam över vad hon hade gjort. Då sade hon till mig: »Vad har du fått för all din välgörenhet? Vad har du för din rättfärdighet? Nu ser man vad det var värt!«