2 tänkte han: »Han har väl inte blivit kvarhållen därborta? Det är väl inte så att Gabael är död och ingen ger honom pengarna?«
3 Han blev dyster till sinnes,
4 och hans hustru Hanna sade: »Min pojke är död, han finns inte i livet längre.« Hon började gråta och klaga över sin son:
5 »Ve mig! Mitt barn, mina ögons ljus, varför lät jag dig resa?« —
6 »Säg inte så«, sade Tobit. »Oroa dig inte, min syster, det är ingen fara med honom. Det är förstås något som har försenat dem där borta, och mannen som reser med honom är pålitlig, han är en av våra bröder. Bekymra dig inte för honom, min syster, han är snart här.«
7 Men hon svarade: »Låt mig vara! Försök inte lura mig, min pojke är död.« Varje dag sprang hon ut och såg bortåt vägen där hennes son hade försvunnit, och hon vägrade att äta. När solen gick ner kom hon in, och hon klagade och grät hela natten och kunde inte sova.När den fjorton dagar långa bröllopsfesten var över som Raguel hade svurit att hålla för sin dotter, gick Tobias in till honom och sade: »Låt mig ge mig av nu, för jag förstår att far och mor tror att de aldrig skall få se mig mer. Jag ber dig, fader, att du låter mig resa hem till min far. Jag har redan berättat för dig hur det var med honom när jag for.«
8 Raguel svarade: »Stanna här, min pojke, stanna kvar hos mig, jag skall skicka folk till din far Tobit med underrättelser om dig.« —