9 »Nej, aldrig«, sade Tobias, »jag ber dig att du låter mig resa härifrån till min far.«
10 Då lät Raguel det bli så: Tobias fick ta sin hustru Sara och hälften av Raguels egendom, tjänare och tjänsteflickor, kor och får, åsnor och kameler, kläder, pengar och husgeråd.
11 Han önskade dem lycklig resa och gav Tobias sin avskedshälsning: »Lycka till, min pojke, lycklig resa! Må himlens herre låta allt gå väl för er, för dig och för din hustru Sara. Måtte jag få se era barn innan jag dör.«
12 Och till sin dotter Sara sade han: »Visa aktning för din svärfar och svärmor, min dotter, ty från denna stund är de dina föräldrar, alldeles som vi som gav dig livet. Gå i frid, min dotter. Måtte jag bara få höra gott om dig så länge jag lever.« Efter denna avskedshälsning lät han dem ge sig av.Och Edna sade till Tobias: »Mitt barn, min älskade broder, må Herren föra dig lyckligt hem, och måtte jag leva så länge att jag får se dina och min dotter Saras barn innan jag dör. Inför Herren lämnar jag min dotter i ditt förvar: vålla henne aldrig någon sorg i hela ditt liv. Gå i frid, min pojke! Från denna stund är jag din mor och Sara din syster. Måtte vi alla få njuta av samma lycka så länge vi lever.« Hon kysste dem båda och önskade dem lycka på resan.
13 Så lämnade Tobias Raguels hus frisk och glad, och han prisade himlens och jordens herre, som råder över allt, för att hans resa hade gått lyckligt. Han prisade också Raguel och hans hustru Edna och sade: »Måtte det lyckas mig att hedra dem så länge de lever.«