9 Hanna rusade upp, slog armarna om sin son och sade: »Nu har jag fått se dig, min pojke, nu kan jag dö.« Och hon brast i gråt.
10 Tobit reste sig också. Han snubblade men lyckades ta sig ut genom dörren till gården. Tobias gick fram till honom
11 med fiskgallan i handen, blåste på hans ögon, tog tag i honom och sade: »Var lugn, far.« Så anbringade han läkemedlet i ögonen på honom. När det började svida
12-13 gnuggade fadern med båda händerna bort hinnorna från ögonvrårna, så att han kunde se sin son. Då slog han armarna om honom,
14 brast i gråt och sade: »Jag ser dig, mitt barn! Välsignad är Gud, välsignat hans stora namn och välsignade alla hans heliga änglar. Må hans heliga namn prisas i all evighet,
15 ty han slog mig men förbarmade sig åter över mig: nu ser jag min son Tobias.«Sedan gick Tobit in igen och prisade Gud med hög röst i sin glädje. Och Tobias berättade för sin far att hans resa hade gått lyckligt och att han hade hämtat pengarna och att han dessutom hade äktat Raguels dotter Sara. »Hon är på väg hit«, sade han, »hon är alldeles utanför Nineves port.«
16 Tobit gick ut till stadsporten för att möta sin svärdotter, och han prisade Gud i sin glädje. Och folket i Nineve häpnade när de såg honom komma gående med långa kliv och i sin fulla styrka, utan att ledas av någon.