1 Under Assarhaddons regering återvände jag alltså hem och fick tillbaka min hustru Hanna och min son Tobias. När vi skulle fira pingst, den fest som kallas veckohögtiden, gjordes en festmåltid i ordning åt mig, och jag slog mig ner för att äta.
2 Bordet sattes fram för mig, men när jag såg de många rätterna sade jag till min son Tobias: »Gå ut, min pojke, och se om du kan hitta någon fattig man med det rätta sinnelaget bland våra bröder som är fångar här i Nineve. Ta med honom hit så att han får äta tillsammans med mig. Jag skall vänta på dig tills du kommer tillbaka.«
3 Tobias gick för att leta rätt på någon fattig broder till oss men kom tillbaka och sade: »Far!« — »Ja, min pojke«, svarade jag, och han fortsatte: »Far, en man av vårt folk har blivit mördad och ligger slängd på torget, han blev strypt där alldeles nyss.«
4 Jag for upp, gick från måltiden utan att ha smakat på den och hämtade den döde från den öppna platsen. Jag lade honom i ett skjul i väntan på att solen skulle gå ner, så att jag kunde begrava honom.
5 Så gick jag hem igen, badade mig och åt min mat med sorg,
6 och jag tänkte på de ord som profeten Amos uttalade om Betel: Era fester skall vändas i sorg och alla era sånger i klagan.
7 Och jag grät.När solen hade gått ner gick jag ut och grävde en grav, där jag lade den döde.