1 Då hof Jacob sin fot upp, och gick in i det land, som öster ut ligger.
2 Och såg sig om, och si, der var en brunn på markene; och si, tre hjordar med får der när; förty hjordarne måste dricka af brunnenom; och låg en stor sten för hålet på brunnenom.
3 Och de plägade der församla alla hjordarna, och vältra stenen ifrå brunnshålet, och vattna fåren, och lade så åter stenen för hålet i sitt rum igen.
4 Och Jacob sade till dem: Mine bröder, hvadan ären I? De svarade: Vi äre af Haran.
5 Han sade till dem: Kännen I ock Laban Nahors son? De svarade: Vi känne honom väl.
6 Han sade: Går honom ock väl i hand? De svarade: Honom går väl i hand: Och si, der kommer hans dotter Rachel med fåren.
7 Han sade: Det är ännu bittida dags, och är icke ännu tid drifva boskapen hem; vattner fåren, och går bort med dem i bet.
8 De svarade: Vi kunne icke, förra än du alle hjordarne komma tillsamman, och vi vältre stenen ifrå brunnshålet, och vattne så fåren.
9 Medan han ännu talade med dem, kom Rachel med sins faders får; förty hon vaktade fåren.
10 Då Jacob såg Rachel, Labans sins moderbroders dotter, och Labans sins moderbroders får, gick han till, och vältrade stenen ifrå hålet på brunnenom, och vattnade Labans sins moderbroders får.
11 Och kysste Rachel; hof upp sina röst, och gret.
12 Och kungjorde henne, att han var hennes faderbroders och Rebeckas son. Då lopp hon, och kungjorde det sinom fader.
13 Då nu Laban hörde om Jacob sin systerson, lopp han emot honom, och tog honom i famn, och kyssten, och hade honom in i sitt hus. Då förtäljde han honom allt, huru tillgått var.
14 Då sade Laban till honom: Nu väl, du äst mitt ben och mitt kött: Och när han nu en månad långt hade varit när honom,
15 Sade Laban till Jacob: Ändock du äst min broder, skulle du fördenskull tjena mig för intet? Säg, hvad skall vara din lön?
16 Och Laban hade två döttrar; den äldsta het Lea, och den yngsta het Rachel.
17 Men Lea var klenögd; Rachel var väl skapad, och hade ett dägeligit ansigte.
18 Till henne fick Jacob kärlek, och sade: Jag vill tjena dig i sju år för Rachel dina yngsta dotter.
19 Laban svarade: Det är bättre jag gifver dig henne, än enom androm; blif när mig.
20 Så tjente Jacob i sju år för Rachel; och tyckte honom det vara få dagar, så kär hade han henne.
21 Och Jacob sade till Laban: Få mig mina hustru; ty nu är tid, att jag kommer i säng med henne.
22 Då böd Laban allt folket der omkring, och gjorde bröllop.
23 Men om aftonen tog han Lea sina dotter, och hade henne in till honom: Och han låg när henne.
24 Och Laban fick sine dotter Lea Silpa till ena tjenstepigo.
25 Om morgonen, si, då var det Lea: Och han sade till Laban: Hvi hafver du det gjort mig? Hafver jag icke tjent dig för Rachel? Hvi hafver du bedragit mig?
26 Laban svarade: Man gör icke så i våro lande, att man gifver ut den yngsta förr än den äldsta.
27 Håll dessa veckona ut, så vill jag ock gifva dig denna med, för den tjenst, som du ännu skall tjena mig i androm sju år.
28 Jacob gjorde så, och höll de veckona ut; då gaf han honom Rachel sina dotter till hustru.
29 Och Laban gaf Rachel sine dotter Bilha till ena tjenstepigo.
30 Så låg han ock när Rachel, och hade Rachel kärare än Lea; och tjente honom framdeles i de andra sju åren.
31 Men då Herren såg, att Lea vardt vanvörd, gjorde han henne fruktsamma, och Rachel ofruktsamma.
32 Och Lea vardt hafvande, och födde en son, den kallade hon Ruben, och sade: Herren hafver sett till min förtryckelse; nu varder min man hafvandes mig kär.
33 Och vardt åter hafvande, och födde en son, och sade: Herren hafver hört, att jag är vanvörd, och hafver desslikes denna gifvit mig; och kallade honom Simeon.
34 Åter vardt hon hafvande, och födde en son, och sade: Nu varder min man åter hållandes sig till mig, ty jag hafver födt honom tre söner; derföre kallade hon honom Levi.
35 Fjerde reso vardt hon hafvande, och födde en son, och sade: Nu vill jag tacka Herranom; derföre kallade hon honom Juda, och vände så igen att föda.