1 Då kunde icke Joseph hålla sig för allom dem, som omkring stodo, och han ropade: Går alle ut ifrå mig. Och stod ingen när honom, då Joseph bekände sig för sina bröder:
2 Och han gret öfverljudt, så att de Egyptier och Pharaos tjenare det hörde.
3 Och han sade sina bröder: Jag är Joseph; lefver min fader ännu? Och hans bröder kunde intet svara honom; så förskräckte voro de för hans ansigte.
4 Men han sade: Går dock hit till mig. Och de gingo till honom, och han sade: Jag är Joseph edar broder, den I hafven sålt in uti Egypten.
5 Och nu låter det icke bekymra eder, och tänker icke att jag derföre är vred, att I hafven sålt mig hit; ty för edra välfärds skull hafver Gud sändt mig hit för eder.
6 Ty det är nu tu år, att dyr tid hafver varit i landena; och äro ännu fem år, att ingen plöjning eller uppskörd skall varda.
7 Men Gud hafver sändt mig hit för eder, att han vill låta eder blifva qvara på jordene, och hålla eder vid lif genom stor under.