2 Då sågo Guds söner menniskornas döttrar, att de voro dägeliga, och togo till hustrur hvilka de helst ville.
3 Då sade Herren: Menniskorna vilja icke mer låta min Anda straffa sig, ty de äro kött. Jag vill ännu gifva dem hundrade och tjugu års dag.
4 På den tiden voro ock tyranner på jordene, förty, sedan Guds söner ingingo till menniskors döttrar, och de födde barn, vordo deraf väldige och fast beryktade män i verldene.
5 Men då Herren såg, att menniskones ondska var stor på jordene, och all hennes hjertas uppsåt och tanke var alltid benägen till det ondt var:
6 Då ångrade Herranom, att han hade gjort menniskona på jordene, och det bekymrade honom i hans hjerta.
7 Och Herren sade: Menniskona, som jag skapade, skall jag förgöra utaf jordene, ifrå mennisko allt intill fänaden, och intill matkar, och intill foglarna under himmelen; förty det ångrar mig, att jag dem gjort hafver.
8 Men Noah fann nåde för Herranom.