1 Som nu skedde att vi lade af dädan, och foro ifrå dem, kommom vi rätta kosen till Coum; och dagen nästefter till Rhodum, och dädan till Patara.
2 Och der fingo vi ett skepp, som aktade sig till Phenicien; der stego vi uti, och ladom utaf.
3 Och som Cypren begynte komma oss i sigte, lätom vi det på vänstra handene, och segladom till Syrien, och kommom till Tyrum; ty der lossade skeppet upp laddningena.
4 Och efter vi funne der Lärjungar, blefvo vi der i sju dagar. Och de sade Paulo genom Andan, att han skulle icke fara upp till Jerusalem.
5 Och då de dagar förlupne voro, drogo vi våra färde; och de följde oss alle, samt med hustrur och barn, tilldess vi kommom utu staden; och på stranden fölle vi på knä, och bådom.
6 Och sedan vi hade helsat hvarannan, ginge vi till skepps; och de gingo till sitt igen.
7 Men vi höllo seglatsen fram ifrån Tyro, och kommom neder till Ptolemais; och der hel sade vi bröderna, och blefve der en dag med dem.
8 Dagen derefter kommom vi, som vorom med Paulo, till Cesareen; och gingom in uti Philippi Evangelistens hus, hvilken en var af de sju, och blefvom när honom.
9 Och han hade fyra döttrar, jungfrur som propheterade.
10 Och medan vi vorom der i många dagar, kom der en Prophet till utaf Judeen, benämnd Agabus.
11 Då han var kommen till oss, tog han Pauli bälte, och band sig fötter och händer, och sade: Det säger den Helge Ande: Den man, som detta bältet tillhörer, skola Judarna så binda i Jerusalem, och antvarda honom i Hedningahänder.
12 När vi detta hörde, bådom vi, och de som utaf den staden voro, att han icke skulle draga upp till Jerusalem.
13 Då svarade Paulus, och sade: Hvad gören I, gråtandes, och bedröfvandes mitt hjerta? Jag är redebogen icke allenast bindas, utan jemväl dö i Jerusalem, för Herrans Jesu Namns skull.
14 Och efter han lät intet säga sig, gåfve vi oss tillfrids, sägande: Varde Herrans vilje.
15 Efter de dagar redde vi oss till, och forom upp till Jerusalem.
16 Och kommo någre Lärjungar med oss af Cesareen, de der med sig hade en gamlan Lärjunga, som var af Cypren, benämnd Mnason, när hvilkom vi gästa skulle.
17 Och när vi kommom till Jerusalem, undfingo oss bröderna gerna.
18 Dagen derefter gick Paulus med oss in till Jacobum; och alle de äldste församlades;
19 Då han dem helsat hade, förtäljde han dem alltsammans, det ena med det andra, som Gud gjort hade, genom hans tjenst, ibland Hedningarna.
20 Då de det hörde, prisade de Herran, och sade till honom: Du ser, käre broder, huru mång tusend Judar äro som tro; och alle hafva nit om lagen.
21 Och de hafva hört af dig, att du lärer alla de Judar, som bo ibland Hedningarna, att de skola träda ifrå Mose lag; sägandes, att de icke skola omskära sin barn, och icke vandra efter som vant är.
22 Hvad är det då? Den menige man måste ändtliga församlas; ty de få väl höra, att du äst kommen.
23 Så gör nu, som vi säge dig: Vi hafve här fyra män, som löfte hafva på sig;
24 Dem tag till dig, och rena dig med dem, och bekosta der något uppå att de raka sitt hufvud; och deraf kunna alle veta, att det är intet som de hört hafva om dig; utan att du ock så vandrar, att du ock håller lagen.
25 Men de Hedningar, som vid trona tagit hafva, dem hafve vi tillskrifvit, och beslutit att de intet sådant behöfva att hålla; utan att de taga sig vara för det afgudom offradt är, och för blod, och för det som förqvafdt är, och för boleri.
26 Dagen derefter tog Paulus männerna till sig, och lät rena sig med dem; och gick in i templet, förkunnandes att reningsdagarna voro fullbordade, tilldess utoffradt var, för hvar och en af dem.
27 Då de sju dagar när ute voro, och de Judar, som voro af Asien, fingo se honom i templet, upprette de allt folket, och togo fatt på honom,
28 Ropande: I män af Israel, hjelper; detta är den man, som alla allestäds lärer, emot folket, emot lagen, och emot detta rummet; och derutöfver hafver han dragit Greker in i templet, och gjort detta helga rummet oskärdt.
29 Ty de hade sett Trophimus af Epheso i staden med honom, och mente att Paulus hade haft honom in i templet.
30 Och vardt ett upplopp i hela staden, och folket församlades, och togo Paulum, och drogo honom utu templet. Och straxt vordo portarna tilläste.
31 Och som de ville dräpit honom, fick den öfverste höfvitsmannen för krigsfolket båd, huru hela Jerusalem var upprest.
32 Då tog han straxt till sig krigsknektarna och höfvitsmännerna, och kom löpandes till dem; och när de fingo se höfvitsmannen och krigsknektarna, vände de igen att slå Paulum.
33 Och gick höfvitsmannen fram, och tog fatt på honom, och lät binda honom med två kedjor; och sporde ho han var, eller hvad han gjort hade.
34 Men ibland folket ropade den ene så, och den andre så; och efter han kunde intet förfara det visst var, för sorlets skull, lät han föra honom i lägret.
35 Och när han kom till trapporna, hände sig att krigsknektarna måste bära honom, för öfvervålds skull, som gick af folkena.
36 Ty der följde ganska mycket folk efter, och ropade: Tag bort honom!
37 Och som nu Paulus begynte komma in i lägret, sade han till höfvitsmannen: Må jag ock tala med dig? Då sade han: Kan du tala Grekisko?
38 Äst icke du den Egyptiske mannen, som för dessa dagar gjorde ett upplopp, och hade ut i öknena fyratusend mördare?
39 Då sade Paulus: Jag är en Judisk man, af Tarsen i Cilicien, en borgare i den namnkunniga staden; jag beder dig, städ till att jag må tala till folket.
40 Och han tillstadde det. Då stod Paulus på trappone, och tecknade till folket med handene. Då nu vardt en stor tysta, talade han till dem på Ebreiskt mål, sägandes: