1 Sedan nu beslutet var, att vi skulle segla till Valland, antvardade de Paulum och några andra fångar underhöfvitsmannenom, som het Julius, af den Kejserliga skaran.
2 Och som vi stego uti ett Adramytiskt skepp, och skulle segla utmed Asien, lade vi af och med oss blef Aristarchus, en Macedonisk man, af Thessalonica.
3 Och dagen derefter lade vi till Sidon. Och Julius for väl med Paulo, och tillstadde att han gick till sina vänner, och lät göra sig till godo.
4 Och när vi lade dädan, seglade vi utmed Cypren; ty vädret var oss emot.
5 Och seglade vi öfver hafvet, som är emot Cilicien och Pamphylien, och kommom intill Myra, som är i Lycien.
6 Och der fick höfvitsmannen ett skepp, som var af Alexandria, och segla skulle till Valland; der satte han oss in.
7 Och då vi långsamliga seglat hade i många dagar, och som nogast komma kunde in mot Gnidum för motväders skull, seglade vi in under Creta, vid Salmone;
8 Och kommom som nogast framom, och intill ett rum, som kallades Sköna hamn; och var staden Lasea icke långt derifrå.
9 Då nu mycken tid var förlupen, och seglatsen begynte vara farlig, derföre att ock fastan var allaredo förliden, förmanade Paulus dem,
10 Och sade till dem: I män, jag ser, att seglatsen vill vara med vedermödo, och stor skada, icke allenast till skepp och gods, utan jemväl på vårt lif.
11 Men höfvitsmannen trodde skepparenom och styrmannenom, mer än det Paulus sade.
12 Och efter der var icke hamn till att ligga i vinterläge, föllo de mesta parten på det rådet att lägga dädan, att de, om någorlunda ske kunde, måtte komma till Phenicien, och ligga der i vinterläge; den hamnen är på Creta, för sydvest och nordvest.
13 Och som nu sunnanväder begynte blåsa, mente de hafva efter sin vilja; och då de lade ifrån Asson, seglade de utmed Creta.
14 Men icke långt efter stack sig upp emot dem ett iligt väder, som kallas nordost.
15 Och då skeppet vardt begripet, och kunde icke begå sig för vädret, låte vi drifva för vädret;
16 Och kommom under ena ö, som kallas Clauda, och kundom med plats få in båten.
17 Då de tagit den upp, brukade de hjelp, och bundo skeppet; och då de fruktade att det skulle komma på sandrefvelen, kastade de ut ett hinderfat, och läto så vräka.
18 Och som stormen gick oss svårliga uppå, kastade de dagen derefter godset ut.
19 Och tredje dagen kastade vi skeppredskapen ut med vara händer.
20 Och då hvarken sol eller stjernor syntes i många dagar, och stormen låg oss svårliga uppå, var oss allt hopp borto om vår välfärd.
21 Och då de nu i lång tid intet ätit hade, stod Paulus upp midt ibland dem, och sade: I män, det hade väl tillbörligit varit, att I haden hört mig, och icke lagt ifrån Creta, och icke kommit oss denna vedermödon och skadan uppå.
22 Och nu förmanar jag, att I varen vid ett godt mod; ty ingom af eder skall något skada till lifvet, utan allena skeppet.
23 Ty i denna nattene stod Guds Ängel när mig, den jag tillhörer, och den jag dyrkar, och sade:
24 Frukta dig intet, Paule, du måste komma fram för Kejsaren; och si, Gud hafver gifvit dig alla de som segla med dig.
25 Derföre varer vid ett godt mod, I män; ty jag tror Gudi, att så sker, som mig sagdt är.
26 Uppå ena ö skole vi vräkne varda.
27 Då fjortonde natten kom, och vi forom uti Adria, vid midnattstid, tycktes skeppmännerna att dem syntes ett land;
28 Och kastade ut lodet, och funno tjugu famnar djup; och kommo litet länger fram, och kastade åter lodet, och funno femton famnar djup.
29 Och så fruktade de, att de skulle komma på något skarpt grund, och kastade fyra ankare ut af bakskeppet, och önskade att dagas skulle.
30 Då sökte skeppmännerna efter, huru de skulle komma sina färde utu skeppet, och kastade ut båten i hafvet, under det sken, att de ville föra ut ankare af framskeppet.
31 Då sade Paulus till höfvitsmannen och till krigsknektarna: Utan desse blifva i skeppet, så varden icke I behållne.
32 Då höggo krigsknektarna af fästona till båten, och läto honom fara.
33 Och som dagen begynte synas, rådde Paulus dem allom, att de skulle få sig mat, och sade: Detta är fjortonde dagen att I hafven förbidt, och blifvit fastande, och hafven intet tagit till eder;
34 Hvarföre råder jag eder, att I fån eder mat; ty det hörer edra välfärd till; ty ingens edars ett hår skall falla af hans hufvud.
35 Och när han det sagt hade, tog han brödet, och tackade Gud i allas deras åsyn; och då han det brutit hade, begynte han äta.
36 Då vordo de alle vid ett bättre mod, och begynte ock de äta.
37 Och vi voro i skeppet, alle tillhopa, tuhundrade sex och sjutio själar.
38 Och då de voro mätte, lättade de skeppet, och kastade ut hvete i hafvet.
39 När dager vardt, kände de intet landet; men de vordo varse ena vik, i hvilko en strand var, dit de mente vilja låta drifva skeppet, om de kunde.
40 Och när de hade upptagit ankaren, gåfvo de sig till sjös, och upplöste roderbanden, och hade upp seglet till väders, och läto gå åt strandene.
41 Dock kommo de på en refvel, och skeppet stötte; och framskeppet blef ståndandes fast orörligit; men bakskeppet lossades af vågene.
42 Men krigsknektarna tyckte råd vara slå fångarna ihjäl, att, då de utsummo, icke skulle någor undfly.
43 Men höfvitsmannen ville förvara Paulum, och stillte dem ifrå det rådet, och bad att de, som simma kunde, skulle gifva sig först ut åt landet;
44 Och de andre, somlige på bräder, och somlige på skeppsvraket. Och dermed skedde, att de undsluppo alle behållne i land.