4 Men då folket såg ormen hängandes vid hans hand, sade de emellan sig: Denne mannen måste vara en mandråpare, hvilken hämnden icke tillstäder lefva, ändock han nu undkommen är för hafvet.
5 Men han skuddade ormen i elden, och honom skadde der intet af.
6 Men de mente ske skola, att han skulle uppsvälla, eller straxt falla neder och dö. Då de länge vänte derefter, och sågo att honom intet ondt vederfors, vände de sig uti ett annat sinne, och sade att han var en gud.
7 Och der icke långt ifrå hade den öfverste öfver öna, benämnd Publius, en afvelsgård; den undfick oss till herberge, och for väl med oss i tre dagar.
8 Och hände sig, att Publii fader låg sjuk i skälfvosot och bukref; till honom gick Paulus in, och när han hade bedit, lade han händer på honom, och gjorde honom helbregda.
9 Och då det var skedt, kommo ock andre, de som sjukdom hade der på öne, och gingo fram, och vordo helbregda.
10 Hvilke oss gjorde mycken äro; och när vi forom våra färde dädan, läto de komma in med oss hvad nödtorftigt var.