4 På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem.
5 Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.
6 Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.
7 Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet:
8 »Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom.»
9 Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
10 På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.