1 En sång, en psalm av Asaf. (2) Gud, var icke så tyst, tig icke och var icke så stilla, o Gud.
2 Ty se, dina fiender larma, och de som hata dig resa upp huvudet.
3 Mot ditt folk förehava de listiga anslag och rådslå mot dem som du beskyddar.
4 De säga: »Kom, låt oss utrota dem, så att de ej mer äro ett folk, och så att ingen mer tänker på Israels namn.»
5 Ty endräktigt rådslå dem med varandra, de sluta mot dig ett förbund:
6 Edoms tält och ismaeliterna, Moab och hagariterna,
7 Gebal och Ammon och Amalek, filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus;
8 Assur har ock slutit sig till dem, han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela.
9 Gör med dem såsom du gjorde med Midjan, såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck,
10 dem som förgjordes vid En-Dor och blevo till gödning åt marken.
11 Låt det gå deras ädlingar såsom det gick Oreb och Seeb, och alla deras furstar såsom det gick Seba och Salmunna,
12 eftersom de säga: »Guds ängder vilja vi intaga åt oss.»
13 Min Gud, låt dem bliva såsom virvlande löv, såsom strå för vinden.
14 Lik en eld som förbränner skog och lik en låga som avsvedjar berg
15 förfölje du dem med ditt oväder, och förskräcke du dem med din storm.
16 Gör deras ansikten fulla med skam, så att de söka ditt namn, o HERRE.
17 Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid, må de få blygas och förgås.
18 Och må de förnimma att du allena bär namnet »HERREN», den Högste över hela jorden.