2 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.
3 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.
4 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.
5 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. Sela.
6 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.
7 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.
8 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.